» ledig på riktigt

Lite sådär halvledigt tar jag titt som tätt, men helledigt har man som student egentligen bara helgen mellan två kurser. Då finns det inte en tanke på plugget och sådant som måste (eller verkligen borde) göras. Denna helg är en sådan, och det bästa är att vi inte börjar förrens på tisdag. Lyx.
 
För att fira gjorde jag min allra första linssoppa. Med lite mjölk och bröd blev det en höjdarmåltid! Gröna linser åker genast på inköpslistan! Samtdigt fyllde jag på min glasburk med hemmagjord granola. Nyttigt och gott. Känner att det behövs efter all skräpmat och godis jag tryckt i mig på sistonde. En stund senare drog jag på understället och började pulsa genom snön. Skogen var underbart vacker och ljus. 
 
Något annat jag fått för mig är att under helgen se ett antal av de filmer som nyligen belönats med en Oscar® nominering. Tycker att jag ser mycket filmer under ett år men lyckas på något sätt alltid missa de som prisas.
Så... min lista:
  • The Book Thief
  • Her
  • August: Osage County
  • American Hustle
  • Gravity
  • 12 Years a Slave
  • The Wolf Of Wall Street
  • Blue Jasmine
  • Philomena
De fyra första kan jag kryssa. The Book Thief var underbar. Och otroligt sorglig. Her var speciell (en man som faller för sitt operativsystem! Till sitt försvar har detta OS Scarlet Johanssons röst...), men en kul inblick i möjlig framtid. I August: Osage County var det mest bråk. Men Meryl Streep och Julia Roberts i samma film? Vilket team! American Hustle var välagerad och snygg men storyn rätt ointressant. 
 
Gravity ska nog egentligen ses på bio , men då jag inte har någon sådan sätter jag mig extra nära datorn. Here we go!
 
 
 

» Monica Z: Ett lingonris i ett cocktailglas

Många år tillbaka fick jag, i min familjs ögon, ett underligt infall och lånade Att angöra en brygga och Söderkåkar från biblioteket i stan. Anledningen har jag inget minne av, men kanske var det i samma veva som jag såg Utvandrarna och Nybyggarna - Ulrika var ju trots allt den mest iögonfallande karaktären. Vacker, stark och rolig. Den där svengelskan hon drog till med i film nr.2 gjorde det hemskt svårt att inte kikna av skratt. Kanske fann jag Monica Zs version av Olle Adolphsons "Trubbel" då och så var det liksom klart. Helt solklart. Jag hade väntat på någon som henne. Videon här. Filmerna var lustiga och enkla på gammaldags vis och jag blev än mer förtjust. Monica hade allt, hon var hela paketet i vacker skepnad. Då såg jag bara ytterligheterna, att det låg så mycket tragik bakom den tjusiga fasaden var något jag förstod först senare. Monica var, likt Ulrika, skör men stark. Framförallt stark. Och visst skulle hennes liv kunna bli fascinerande film!
 
 
Fascinerande var ordet. Och alldeles alldeles underbart. Filmen tar stora friheter och leker med årtal och karaktärer, vad som skulle varit en period på ca 15 år är nu inte mer än 1,5. Människor som spelade stor roll i Monicas liv (ex. Hasse&Tage) skymtar förbi som hastigast, mest för att de inte kan uteslutas. Men i slutändan spelar det inte så stor roll då filmen vilar tryggt på fina Edda Magnasons axlar. Vid mer än ett tillfälle fick jag gnugga ögonen, för inte var det väl Monica själv där på skärmen; återuppstånden? Vartenda sångnummer, från O vad en liten gumma kan gno till Trubbel sjungs med bravur av Edda själv; ofta förtrollande likt orginalet, utan att vara en kopia.


Även utan peruken och sminkningen är likheten slående.

Filmskaparna har inte dragit sig för att visa det fula och jobbiga; dottern Eva-Lena som lämnas hos morföräldrarna när karriären lockar mer, det ena misslyckade förhållandet efter det andra, missfallet och alkoholmissbruket. När det är som jobbigast gör det ont i magen och ögonen fylls av tårar, när Eddas Monica bryter ihop fullständigt då känns det äkta, alldeles på rikigt. Likaså när Monicas största kritiker, hennes far (spelad av Kjell Bergqvist), slutligen erkänner att han är stolt över henne. Då blir man varm inombords.

Filmen slutar mitt i livet, på ett lite underligt (men passande) sätt. Man lämnar biosalongen med ett lätt hjärta och ett leende. För hon levde ett händelserikt och häftigt liv, den där Monica Zetterlund. En blond negress från värmlands huldraskogar, ett lingonris som satts i ett cocktailglas som Tage Danielsson så pricksäkert skrev.

» Tamara Drewe



Får man lov att vara så vacker?

The star is
Gemma Arterton as Tamara, who was once an ugly-duckling teenager with an enormous nose in the dull country village of Ewedown. But now, with plastic surgery and a flashy job in the London media, she returns in babelicious triumph to her home turf, where her ex-boyfriend, shy hunk Andy (Luke Evans), realises he is still in love with her.

His heart is broken afresh, however, when Tamara begins a passionate affair with queeny and narcissistic rock star Ben Sergeant (Dominic Cooper), who occasionally affects the snuffly voice and manner of Ralph Brown's Danny from Withnail and I. 

Gå se!

» Prince of Persia



Blev spontanbio med Jenny under lördagskvällen. En lyckad sådan.

Action, äventyr, romantik - hey, it's Disney! Vi föll handlöst för Jake Gyllenhaal och Gemma Arterton och kom snart överrens om att de är det ultimata filmparet! Handlingen var underhållande (dock med flertalet alldeles för snabba stridsscener för våra trötta ögon) och effekterna imponerande - hey, it's Jerry Bruckheimer! Blir troligtvis ännu ett besök inom en snar framtid, en riktig biofilm!


» A MUST SEE!

Hur söt verkar inte denna film? Drew Barrymore + romantisk komedi = välfungerande koncept!
Premiär i augusti.


» Filmmaraton

Lite mer än ett dygn har gått sedan jag senast skrev. I brist på ork till annat har jag låtit timmarna flyta förbi med ett så kallat filmmaraton. Jag har skrattat, gråtit, blundat, ojjat mig, grubblat och försökt förstå. Finns det familjer som är så givmilda att de - utan vidare - tar in en 17 årig kille från gatan och "adopterar" honom? Varför skulle man någonsin vilja döda en människa? Hur hanterar man frustrationen som en psykisk störning kan innebära? Vem kan man lita på?

   

The Blind Side (2009)
Den sanna historien om Michael Oher, en hemlös afro-amerikansk yngling från ett trasigt hem, som tas in av familjen Touhy, en välbärgad, vit familj, som hjälper honom att uppnå sin fulla potential.
Jag finner inte många ord att beskriva denna film med. Orden räcker helt enkelt inte till. Sandra Bullock gör sin livs insats som skådespelerska och jag blir rörd till tårar flera gånger om. Fantastisk. Underbart. Bästa filmen 2009, lätt.

The Lovely Bones (2009)
En ung flicka mördas och vakar över sin familj, och mördare, från himlen. Hon måste väga sitt behov av hämnd mot familjens behov av att läka sina emotionella sår.
Från samma regissör som gjorde Sagan om Ringen triologin. Det märks. Vackert, spännande och välspelat (Saoirse Ronan från Atonement är sjukt duktig!). Definitivt värd att se. (Om inte för handlingen så för de många stjärnorna - Rachel Weisz, Mark Wahlberg, Susan Sarandon och Stanley Tucci!)

Hope Floats (1998)
En kvinna kommer tillbaka till sin hemstad Smithville, Texas, med sin dotter efter en smärtsam skilsmässa och tvingas konfrontera männsikorna som bor där. 
Ett ganska ordinärt, men sött, romantiskt drama om att släppa taget och börja om på nytt. Aningens förutsägbart, men jag finner mig själv med att känna med alla karaktärer filmen igenom. Lite feel-good över det hela.

Phoebe in Wonderland (2008)
Phoebe är nio år och lider av OCD (Obsessive-compulsive disorder). Resten av handlingen här.
Fint drama om föräldrar som inte riktigt vet vad det ska ta sig till med äldsta dotterns psykiska problem. Vad är verklighet och vad är påhitt? Intresseväckande.

Rekommenderar alla!

Klockan är visserligen rätt mycket, och min pluggvecka börjar imorgon... men en film till hinner jag nog med. Brothers (Natalie Portman, Jake Gyllenhaal, Tobey Maguire) står på tur, riktigt bra ska den tydligen vara!


» It's difficult not to think

Början av 2010 kantas av lite vilsna funderingar. Det känns på många sätt som om jag sitter och väntar på att livet ska ta sin början. Passivt och apatiskt. Jag stampar och undrar frustrerat varför inget händer. Är jag fast? Tänk om jag aldrig kommer någonstans? Borde jag inte göra mer av vad jag har? Carpe diem, du vet. Fånga dagen. Gäller det alla dagar? I så fall blir det att leta efter det stora i det lilla, för jag blir trött bara av att tänka på att vara aktiv varje dag. Sen kommer jag ihåg att jag har många år på mig att leva fullt ut, resa jorden runt, träffa spännande människor, läsa hundratals böcker, fånga en fin människa och bilda familj.

6 månader och jag tar studenten.
12 och jag befinner mig förhoppningsvis i USA.
24 och jag pluggar på högskolan.
72 och jag jobbar på riktigt.
Ett par till och jag kanske bor utomlands.

Finns inga anledningar till panik.

Fram tills dess fördriver jag tiden med film, musik och fina vänner. J åkte hem idag, efter en tvådagars sleepover. Vi hade en trevlig nyårsafton med lillasyster L och lite bekanta, men mest har vi tagit det lugnt. Fenomenet film återkommer i historien: Lars And The Real Girl, Nim's Island, The English Patient samt Dances With Wolves. Alla är bra. Speciellt sistnämda. Dansa med vargar är tre timmar ren filmmagi (och en hel del urgulliga scener med Kevin Costner och Mary McDonell). En klassiker.


Jag, L och J på nyårsafton.

Spejade runt på SFs hemsida och ser något oerhört fram emot följande filmer:

The Lovely Bones (Mark Wahlberg, Rachel Weisz)
Nine (Kate Hudson, Nicole Kidman)
The Road (Viggo Mortensen, Charlize Theron)
It's Complicated (MERYL STREEP!, Alec Baldwin)
The Blind Side (Sandra Bullock)
Brothers (Jake Gyllenhaal, Natalie Portman)
Alice In Wonderland (Johnny Depp, Helena Bonham Carter)
Valentine's Day (Jennifer Garner, Julia Roberts MFL!)

Tror jag börjar med The Blind Side och fortsätter med The Lovely Bones... borde jag ju hinna idag. I natt. Det finns nog inget annat så effektivt sätt att fördriva tiden på. Inget så fantastiskt underhållande i alla fall.

Renoveringen av vårt föråldrade hus har äntligen tagit sin början och jag stirrar förtjust på de speglar som ska upp på mina gaderober. Skolan börjar om 1 & ½ vecka och jag kan sanningsenligt le åt samma faktum, jag gillar ju skolan. Jag vet att jag borde plugga. Tvätta. Stryka. Städa. Träna. Sluta äta godis. Men det får vänta en stund till...


» En av alla triologier...

Klockan har slått elva och jag har spenderat större delen av dagen i sängen iklädd pyjamas och otvättat hår. Att inte ha några måsten är en underbar känsla. Mitt allra sista höstlov står för dörren och det enda jag egentligen har planerat är barnpassning, en körlektion och riskettan, kanske blir det även ett biobesök. Mycket bättre kan det inte bli.


Så för stunden myser jag framför en av mina absoluta favorittrilogier – MATRIX. Vid ynka 11 års ålder (första filmen är, enligt fodralet, barnförbjuden!) dyrkade jag Carrie-Anne Moss (Trinity) till bitar, det hände till och med att jag gick upp en timme tidigare under skoldagarna bara för att få se mina favoritscener ur filmen. 2003 tog pappa med mig och min bror på film nummer två och tre på bio. Jag var upp över skyarna. Hur en 12-årig tjej, som fortfarande kunde få för sig att leka med dockor, fastnade för sci-fi rullar som REDLOADED och REVOLUTIONS står jag fortfarande lite frågande till…


Kärlekshistorien mellan filmernas huvudkaraktärer, Neo och Trinity, är med all säkerhet en av de starkaste och finaste genom tiderna. Här tillämpas ”dit du går, går också jag” och ”kärleken överlever allt” (till och med döden 2 av 3 gånger) i allra högsta grad. Jag har endast 30 minuter kvar av REVOLUTIONS och magen värker då jag vet vad som väntar, helst skulle jag vilja skrika ”VÄND!” och se dem göra just det. Tyvärr verkar ingen sådan kommunikation fungera. Neo och Trinity definierar dödsdömd kärlek och MATRIX-triologin är inga feel-good filmer, trots det kan jag inte sluta titta. Vi har maskiner, parallella världar, häftiga slagsmål, egensinniga karaktärer och en himla massa hopp, hopp för en bättre framtid. Spektakulärt, är ett passande ord.


Jag fastnade vid 11 års ålder och sitter fortfarande fast, sju år senare. Har du inte sett filmerna, GÖR DET!

 

Carrie-Anne Moss & Keanu Reeves som Trinity & Neo.


» Turen att dö samtidigt finns inte

Jag har precis hunnit torka tårarna.

Det skulle kunna ha varit regnet utanför mitt fönster - Lisebergsresan som inte blev av på grund av det - eller min bror som inte vet bättre än att förstöra för allt och alla. Det brukar vara så. Men inte idag, för idag har jag gråtit till en film. I taket lyser stjärnorna.

Jag kommer ihåg hur djupt boken berörde mig flera år tillbaka i tiden, hur länge den fanns kvar innombords och hur stark min avsky för cancer blev. Innan dess tror jag inte att jag insåg allvaret. Man intalar sig att "sådant händer inte mig - tack och hej!" Jag har en bit kvar, men tror att jag snart är redo att kliva av det tåget, in i medvetenheten. Jag ska inte försöka analysera eller komma med goda råd - det klarade Hanna galant så sent som igår - men se filmen! Den berör.


S bad mig att se ledsen ut. Vad har jag att vara ledsen för? Det är roligare att vara glad!