» Gårdagen

Eftersom vår router vägrar samarbeta blev det aldrig några bilder från den soliga gårdagen igår, som jag hade tänkt. Sitter för närvarande på Halmstad Stadsbibliotek och tittar på Full House, säsong 3. Finurligt det där att lyckas hålla truten när man allra helst vill skratta hysteriskt.









The best way to eat strawberries! Nermosade i grädde. Med socker. Juvligt!  

» Jag ♥ Gamla Tv-serier

What ever happend to predictability?
The milk man, the paper boy, evening T.V
You miss your old familar friends, but
waiting just around the bend.

Everywhere you look (everywhere)
There's a heart (there's a heart)
A hand to hold on to.
Everywhere you look (everywhere)
There's a face of somebody who needs you.

When you're lost out there and your all alone
A light is waiting to carry you home
Everywhere you look.

Vilken?



HUSET FULLT!

Kommer ihåg hur jag skyndade hem från mellanstadiet för att inte missa en minut av denna fantastiskt fina, roliga och lärorika serie från 80/90-talet. Favoriten då var (givetvis) lilla Michelle. Mitt rum var pinsamt nog dekorerat med allt Mary-Kate och Ashley Olsen fram till för cirkus tre år sedan. Så ocool var man. Nu är Jesse ögongodiset och Stephanie den jag skrattar åt, för visst tittar jag på varenda avsnitt igen! Hittade en sida på internet för ett par dagar sedan (som tyvärr inte går att länka till -.-) och har spenderat all min lediga tid åt just denna serie. Me looooves it!


» Choices

För att fördriva den tid jag egentligen inte har (läs: borde slutföra mitt nya host family letter) sitter jag inne på Au Pair World och läser om familjer som jag önskat jag kunde bli matchade med. Lite som att välja och vraka. Men då fungerar det inte med USA (visum), som är det land jag alltid önskat bli Au Pair i. Gillar visserligen även England, och enklare kan det ju egentligen inte bli i och med det korta avståndet och de billiga flygbiljetterna... Kanske efter USA? Om man fortfarande känner för att umgås med barn efter ett (troligtvis) slitsamt år.

Only time will tell.
Men lockande.


» Midsommar

Vackert väder, trevligt sällskap, dans runt majstången, god mat... något mer kan man ju för tusan inte begära! Random bilder från dagen följer:













Looooved it!

» Bildframkallning

Slutligen är det tid för framkallning av några av de flera tusen bilder som tagits under de senaste veckorna (har tagit cirkus 5000st med min systemkamera sedan den anlände i mitten av maj...). 123st är speciellt utvalda och får representera bland annat balen och studenten. Då det kommer ta ungefär 100 år innan de alla laddats upp på ExtraFilms hemsida tar jag tillfället i akt att promenera med hundarna, men först kommer ett smakprov:


BALEN


STUDENTEN


CAMP KATTEGATT


JENNY


JESSICA


» Jag tror jag mött mitt livs kärlek





Vi kallar honom H, och säger så mycket som att han är tre månader och alldeles underbart lugn.
Hur i hela världen kan man vara så söt?

Kanske småbarn man ska ta hand om i USA trots allt? Mysigt.

» Jaha...

Så var Washington värdfamiljen borta från min sida, utan ett ord. Vart har alla rakryggade och ärliga människor tagit vägen? Man kan väl i alla fall skicka ett mail och berätta att "du är tyvärr inte den vi letar efter"? Jag uppskattar ärlighet. I alla lägen.

Hoppas innerligt på att SI hör av sig i början på nästa vecka!

Nu: Promenad med hundarna.
Sen: "Tillställning" hos vänner.

» Tamara Drewe



Får man lov att vara så vacker?

The star is
Gemma Arterton as Tamara, who was once an ugly-duckling teenager with an enormous nose in the dull country village of Ewedown. But now, with plastic surgery and a flashy job in the London media, she returns in babelicious triumph to her home turf, where her ex-boyfriend, shy hunk Andy (Luke Evans), realises he is still in love with her.

His heart is broken afresh, however, when Tamara begins a passionate affair with queeny and narcissistic rock star Ben Sergeant (Dominic Cooper), who occasionally affects the snuffly voice and manner of Ralph Brown's Danny from Withnail and I. 

Gå se!

» Skype med värdfamilj

Klockan halv tre idag var jag så nervös inför det stundande samtalet med en av mina världfamiljsmatcher att varenda scenario som möjligtvis skulle kunna vara en förklaring till att jag inte var tillgänglig flög genom mitt huvud. Men jag tryckte på "Online" och blev uppring strax därefter. Jag ser både mamman och pappan i familjen, men de ser inte mig. Fan. Jag som aldrig använt Skype tidigare sitter rådvill och tittar på alla knappar, men hittar ingenting. De förstår och vi fortsätter utan. Vilken besvikelse. Vi bestämde efter cirkus 30 minuters småprat att vi får höras vid på måndag, då även barnen ska vara med. Måtte webcamen fungera!

De verkar förövrig vara en toppenfamilj, så länge jag kan tackla tre pojkar. Men det vet jag att jag kan. Som vanligt pratar de med flera samtidigt. Bestämde mig dock för att skicka iväg en preliminäransökan till SI, förstå inte varför jag inte gjorde det från början... Lätt att vara efterklok. Vill åka iväg senast i slutat av augusti, jäkligt sent på nu. Men vad ska man göra? Hoppas.


Världens sötaste Linn står för många av mina barnpassningstimmar.


» Ny värdfamiljsmatch!

Efter mer än en veckas väntan (!) fick jag idag ett mail från CC och senare från familjen i fråga.

Tio minuter utanför Annapolis (25 minuter från Washington och Baltimore).
Tre barn, 4, 6 och 10 år (sjukt söta!).
Stort hus/gård (+ett vid Lake Tahoe), hund och katt, aktiva.
 

Låter fint. Vet definitivt hur mycket jobb det är med tre pojkar, men vem säger att det inte kan bli helt underbart kul? De skrev också att de gärna vill prata genom skype. *Gör en förfärad min* Jag har inte ens skype...


» Studentbal på Hotel Tylösand

Efter en kort förfest hemma hos en klasskompis bar det av mot Hotell Tylösand och den fruktade röda mattan i vrålåket nedan. Skumpigt och obekvämt, men kul!




M, jag, Jenny och J har lämnat röda mattan för att möta vänner och släktingar. Jobbig sol! ;-)


Vi var inte få eller så... (multiplicera med 2, minst, vi satt vid bord 23)


My baldejt and me uppsnoffsade till bords.


Stekt majskykling med citrussås och örtrostad färskpotatis. Gott? JAA!


Efterfesten lämnade mig lomhörd och med smärtande fötter, kl. 03.00.

En fin tillställning med fint sällskap, absolut. Något jag tycker man måste uppleva, om så bara för att få bära en underbar klänning! Men bästa kvällen/natten i mitt liv? Neeej. Tänk ett 30 gradigt Manhattan, kl. 01.00, upplyst, en fantastisk musikal efter vilken man fått träffa sina idoler - där har vi en svårslagen natt!


» Ska man skratta eller gråta?

Dagarna försvinner fortare än jag tänkt mig och de få som återstår kan man snart räkna på en hand. Att stiga ut i verkligheten, ensam, är skrämmande - trots att jag känt mig redo i flera år. Bryta sig loss. Klara sig själv. Forma något eget. Det är ju vad jag drömt om sedan jag fyllde 12 och började amerikaniseras. Jag vill fortfarande resa jorden runt. Jag vill bli Au Pair. Jag vill utbilda mig till barnsjuksköterska och flytta utomlands. Jag vill leva i solen och läsa romantiska böcker om svunna tider... att drömma är fint, men verkligheten? Den börjar måndagen den 14 juni, fyra veckors jobb och två veckors hundvakt. Precis här, i hålan jag bor.

Känslorna är blandade. 12 år i skolan är nog för tillfället och de ytterligare fyra som ska avverkas på Högskolan låtsas vi inte om. Jag är trött. Trött på att plugga. Trött på att känna mig värdelös för att jag inte orkar plugga. Trött på att åka buss i 1,5h varje dag. Trött på att inte förstå. Men nöjd med mig själv, det är jag. För jag har kämpat, jag har försökt. Hälften av mina betyg består av MVG:n och resten är VG:n, för någon som avskyr naturämnena (har läst Kemi A-B, Matte A-D, Fysik A-B, Biologi A-B) anser jag det riktigt jäkla bra.

Men det andra då? Skiljas åt. Släppa taget. Aldrig ses igen. Att ta studenten är att säga "hej då" till de som betytt mest under de tre senaste åren. Det känns äckligt orättvis och endast tanken öppnar tårkanalerna. Kommer vi minnas varandra om 20 år? Jag hoppas redan på en framtida återförening med framgångsrika män och kvinnor... NVdaVinci all grown up.

Idag, om exakt en vecka, väntar jag mig en tårfylld skrattfest. För det är vår tur. Vi har förtjänat det här. We made it!


Rockstjärnedrömmarna har jag sedan länge lagt på hyllan. Kan man inte sjunga så finns det helt enkelt ingen framtid.


» Thank you, but no thank you

Tackade, med lite motvilja, nej till familjen från Washington igår. De blev besvikna, men det kändes helt enkelt inte rätt för mig. En sten lättade från mitt hjärta när de trots allt förstod och accepterade mitt val. Kände mig nämligen rätt dum  då de tagit mig flera dagar att komma underfund med mina tankar. 

Hoppas nu att nästa match är the one. Vore så skönt att få något bestämt, typ, snart.