» En av alla triologier...

Klockan har slått elva och jag har spenderat större delen av dagen i sängen iklädd pyjamas och otvättat hår. Att inte ha några måsten är en underbar känsla. Mitt allra sista höstlov står för dörren och det enda jag egentligen har planerat är barnpassning, en körlektion och riskettan, kanske blir det även ett biobesök. Mycket bättre kan det inte bli.


Så för stunden myser jag framför en av mina absoluta favorittrilogier – MATRIX. Vid ynka 11 års ålder (första filmen är, enligt fodralet, barnförbjuden!) dyrkade jag Carrie-Anne Moss (Trinity) till bitar, det hände till och med att jag gick upp en timme tidigare under skoldagarna bara för att få se mina favoritscener ur filmen. 2003 tog pappa med mig och min bror på film nummer två och tre på bio. Jag var upp över skyarna. Hur en 12-årig tjej, som fortfarande kunde få för sig att leka med dockor, fastnade för sci-fi rullar som REDLOADED och REVOLUTIONS står jag fortfarande lite frågande till…


Kärlekshistorien mellan filmernas huvudkaraktärer, Neo och Trinity, är med all säkerhet en av de starkaste och finaste genom tiderna. Här tillämpas ”dit du går, går också jag” och ”kärleken överlever allt” (till och med döden 2 av 3 gånger) i allra högsta grad. Jag har endast 30 minuter kvar av REVOLUTIONS och magen värker då jag vet vad som väntar, helst skulle jag vilja skrika ”VÄND!” och se dem göra just det. Tyvärr verkar ingen sådan kommunikation fungera. Neo och Trinity definierar dödsdömd kärlek och MATRIX-triologin är inga feel-good filmer, trots det kan jag inte sluta titta. Vi har maskiner, parallella världar, häftiga slagsmål, egensinniga karaktärer och en himla massa hopp, hopp för en bättre framtid. Spektakulärt, är ett passande ord.


Jag fastnade vid 11 års ålder och sitter fortfarande fast, sju år senare. Har du inte sett filmerna, GÖR DET!

 

Carrie-Anne Moss & Keanu Reeves som Trinity & Neo.


» Champions of Rock - Oh, what a night out!

Efter en fika med mor och far är jag nu redo att skriva en sammanfattning om den fantastiska QUEEN-hyllningskonserten av och med Peter Johansson jag och en kompis såg i Helsingborg igår.

Under sommarens sista månad fick jag nys om en kommande turné av av konceptet "Champions of Rock" som höjdes till skyarna i januari. Två minuter senare fick jag ett sms av Jenny: JA! Klart vi ska gå. Queen och musikalfantaster som vi är (såg "We Will Rock You" i London förra sommaren, en musikal byggd på Queens låtkatalog) var detta något vi inte fick missa, absolut inte när det fanns en chans att se West End stjärnan Kerry Ellis (som borde vara världskänd för sin underbara röst!).

  

Vid 19.30 tog det hela sin början och vi fick höra klassikers som "I Want To Break Free", "I Was Born To Love You" och "Bohemian Rhapsody". Efter att Peter presenterat Nina Söderquist (och hon fått sjunga sin brillianta version av förstnämda låt) sa han: "Nästa artist arbetade jag med under min tid i London" *ren och skär eufori sköljer genom mig vid denna tidpunkt* "KERRY ELLIS!" *jag och Jenny hoppar upp och ner av lycka* VILKEN RÖST! VILKET HÅR! Sjukt snyggt. Vi sjöng med i princip alla de 27 låtarna som framfördes under 2,5h, människorna runt om oss log mest och skrattade åt vår entusiasm. Under akt två stod publiken upp under var och varannan låt - inte konstigt när vi fick höra mästerverk som  "Another One Bites The Dust", "Radio Ga Ga", "We Are The Champions" och "I Want It All"! Stämmningen var otroligt hög och alldeles, alldeles underbar.

När de sedan sa att de skulle sitta i foajén och signera kunde vi inte bli lyckligare, vi som hade med våra gamla "We Will Rock You" program (som de förövrig var imponerade av - "Real fans" kallade de oss! *yay*). Fick allas autografer och gick lyckliga därifrån. What a night out!

  

Hemsida: www.championsofrock.se GÅ. SE. NU.


Vackra Kerry Ellis. HÅRET! (Som var mycket "fluffigare" igår!)


» I guess I never got the memo

Vanligtvis lyssnar jag inte på Miley Cyrus, Hannah Montana är lite för mycket. Men "Party in the U.S.A" sitter fast, riktigt hårt, i mitt huvud. Den är skön. En låt jag definitivt skulle kunna tänka mig att dansa till nästa gång det blir dags för nattklubb. Sök. Spotify. Nu.

Har myst med mamma, pappa och brorsan hela eftermiddagen/kvällen. Det blev hembakad pizza, höstens första brasa och ett underbart Dobidoo på TV. De sa: "Huvud som brinner och porlande vatten". Jag skriker: "UTVANDRARNA! KRISTINA! GULDET BLEV TILL SAND!" (Exalterad var bara förnamnet) 5 poäng till mig. När det kommer till mina husgudar Björn och Benny finns det inte någon i min närhet som slår mig. All min kärlek till dem.

Anlände från London i tisdags kväll. Är fortfarande trött. Läxhögen trillar snart omkull. Om man inte orkar, vad gör man då? Skiter i det och går på konsert! Precis vad jag ska göra imorgon med bästa kompis Jenny. Det blir Queen-hyllningen "Champions of Rock" med fantastiske Peter Johansson i spetsen. Självklart hoppas vi innerligt på en viss Kerry Ellis, men vågar inte ha några förväntningar, har redan missat henne en gång och blivit otroligt besviken 580:- senare.


London, oktober 2009.