» BAO är underbara

När jag skrev att fredagen den 26 juni skulle innebära fullt ös - medvetslös trodde jag med hela mitt väsen att det endast skulle gälla fredagen den 26 juni. Icke. Idag, måndag eftermiddag och kväll, är min första lediga stund sedan torsdag natt. Men jag ska inte klaga. Hellre fullt upp än totalt sysslolös och otroligt rastlös.

Fredag, 26 juni.
Klockan 13.20 tog jag, ensam, den knökade bussen till Helsingborg. Jag fick tillslut en plats brevid en äldre dam, längst bak, som åt under hela timmen vi färdades söderut. Väl där sprang jag frenetiskt fram och tillbaka, över övergångsställen och genom stationen, X antal gånger innan jag kunde lokalisera bussen som skulle ta mig till Sofiero Slott. Jag var orolig ett bra tag (befinner mig aldrig i större städer själv) och slappnade av först när jag satt på just den bussen omringad av flera 50+are, alla med solstolar och picknick-korgar i famnen. Jag hade hamnat rätt!

Trots att bussen anlände till Sofiero två timmar innan konserten fick det vi såg oss alla att tappa andan - minst 500 meter kö, åt två håll! Hade dock en jäkla massa tur när de öppnade en ingång inte långt ifrån där jag stod. Rusade in 1,5 h innan starten och höll till framme vid scenen större delen av kvällen.


7000 människor picknickade framför scenen. Inga jobbiga tonåringar här inte! *me likes*

Hela 52 låtar under 4,5h blev det. Vi skrattade, tjoade, studsade och applåderade tills halsar, fötter och händer värkte något otroligt. Men det spelade ingen roll! Stämningen var hög (speciellt under andra akten) och vi njöt fullt ut av den fina kvällen. Det spelades Bach, sjöngs ABBA och dansades polka. Musikernas ögon glittrade av lycka (inklusive Benny Andersson själv) då de inte spelat tillsammans på länge. BAO kallar sig själva "hobbyband" och samlas endast för sådana här tillställningar, då och då.


Underbaraste och vackraste Helen Sjöholm sjöd av energi. Hela hon var på topp!


Benny spelade dragspel, piano och ukelele. Mästerlig musik har han också gjort. Rock on!


Tommy Körberg och Helen passar, musikaliskt, fantastiskt bra ihop!


Tommy, Kalle Moraeus (mitten - grym musiker), Helen och Lars Rudolfsson (till höger - regisserat Chess och Kristina från Duvemåla) tar farväl av oss.
 
Fyra timmar och vi är inte mätta! "Neeeeej!" skriker vi när Helen berättar att det börjar dra ihop sig. Tommy frågar skämtsamt om hon ska ha barn igen. Vi skrattar. Han var rolig ikväll! Om något så har jag aldrig tänkt Tommy Körberg som rolig. Skenet bedrar. "Men ta och lär dig låttexterna en gång för alla, människa!" tänkte jag irriterat flera gånger under kvällen - när han drog igång "Cadillac" var allt förlåtet. Allt.

"Du är min man" var, förstås, kvällens höjdpunkt. Det är något alldeles magiskt över den låten (5 år på Svensktoppen) och det spelar ingen roll att den är töntig och full av klichéer, när Helen (med sin starka och klara röst) drar igång är vi beredda att släppa allt. Mycket bättre kan det inte bli. Men slut tog det. Utanför entrén väntade världens vänligaste Jessica (ironiskt, eller hur?) och Magnus (släktingar till en av mammas vänner), det var deras förtjänst att jag slapp åka buss hem och därmed gå innan konserten var slut. De, bokstavligen, räddade min kväll.

Jag har fått försvara min musiksmak många gånger, BAO inte minst ("Det är ju inte normalt att lyssna på pensionär-musik vid 17 års ålder!") . Men jag kan inte förklara min enorma beundran och kärlek för denna grupp människor. Jag lyssnar aldrig på instrumental musik annars, men med dessa går det av bara farten. Jag hade lika roligt som alla andra i publiken, antagligen roligare . Kanske grundar det sig i ABBA. Björn och Benny. De två har min djupaste respekt.

Lyckades du läsa hit är du en riktig kämpe! Minsta intresserad av vad jag varit och skrikit mig hes till? Tryck här! 

(Jag har, självklart, tagit alla bilder själv.)

» "A glimpse of a face in the crowd..."

Känner att jag egenligen borde (men inte vill) ligga till sängs då morgondagen blir fullt ös - medvetslös. Under strålande sol i fina Helsingborg väntar stim och tjohej framför en skönsjungade, otroligt vacker, sångfågel och och hennes bastanta, men ack så kompetenta, partner in crime. En äldre man, med skägg och ett sött litet flin, finner sig fint någon meter bakom. Det var ju hans idé. "Slutsålt" ståtar de med och jag ska vara där flera timmar i förväg, allt för att få se mina favoriter från första rad. Som jag har längtat!
Inte så svårt att gissa nu väl? :-)



Jag skulle vilja berätta hela min ABBA - Björn & Benny - Kristina från Duvemåla - Chess - Tommy Körberg och Helen Sjöholm historia, men avstår då den är alldeles för lång och jag alldeles för trött. Skrev ett fint tacktal något år tillbaka rörande just dessa fantastiska människor (som jag blev rätt nöjd med), när det känner för att visa sig i dagsljus så säger jag till!

(Orden i rubriken kommer från den älskvärda "Story of a heart", nytt material från de två B:na)


» Min vecka på East Beach i bilder

För att få lite glamour i det hela blir Östra Stranden (västkusten) ibland East Beach, i alla fall i min mun. Jag som inte ens vet vad glamour innebär. Dagarna med min kära kusin Louise kantades därför av shoppingturer bland de många reaplaggen, sollapande i sådana där billiga versioner av baden-baden solstolar som inte är hälften så bekväma och en himlans massa filmvisningar.


Bakade tårta gjorde vi också. När jag slutligen får det fint ler farmor glatt och jag får beröm av farfar. "Det var ju lätt", säger jag förvånat.


Midsommartårtan i all sin pragd. God var den och mycket åt vi, men så blir det ju varje år.


Det är bara att skicka en blick mot bakgrunden för att se vilka människor vi befann oss med, inget party här inte. Men mysfaktorn var hög och vi vann kexchoklad på chokladhjulet.


Regnet höll sig borta när Knipans dansglada midsommarfirare konstaterade att de små, lustiga grodorna inte allt har några svansar. Inga öron heller, för den delen.

Midsommaren var alltså lugn och fin. Precis som den alltid är. Resten av veckan rullade på i maklig takt och vi hann med precis vad vi tänkt. Som alltid är det skönt att vara hemma, men stugan på East Beach är inte fy skam. Absolut inte.


Det positiva med att inte ha någon dator är att det blir en himla massa tidningar (kanske två om dagen), med en himla massa artiklar och fina bilder! Jag hoppade av glädje då jag fann både världens sötaste Hanna och snyggaste Lina Hedlund lite här och vart (samt en sjukt söt Martin Stenmarck). ♥

"Jag föll direkt för hennes fräknar. Jag kände efter bara ett par dagar att vi var rätt för varandra, jag kunde inte sluta tänka på henne. Och hennes fräknar." (Martin om Hanna) Här höll vi på att bryta ihop, både jag och Lollo. Ett himla stort aawwhh! - moment.

» Sommarlovet kan börja!

För tredje året i rad var det, igår, dags att fira sommarlovet på Liseberg. På grund av regn, aningen senare i år än vanligt. Likt tidigare år lyckades vi pricka in en solig och varm dag (vilket är ett måste om man ska kunna njuta av Kållerado och FlumeRide) med lagom mycket folk (15 minuters väntan på Kanonen och Balder måste man ju palla?). Vi gav oss av runt halv elva och parkerade med gångavstånd tio minuter innan nöjesfältet slog upp portarna. Med stor glädje kan jag berätta att vi åkte allt (inkl. Höjdskräcken och nya Hang Hai) - två gånger, samt åt en underbar portion FishN'Chips. Vi blev blöta, torkade, blev blöta igen, skrattade, skrek (av glädje och förtvivlan), trängdes, pratade med främligar och hade så där underbart roligt som man alltid har på Liseberg! Vi älskade varje minut. Ännu ett glädjeämne var att Alcazar lyckats leta sig ända dit (eller ja, deras skiva för att vara mer specifik). Jag fick en hel del frågande miner då jag helt enkelt kände mig tvungen att sjunga med i både Thank You och Baby i kön till Balder. "You call me baby, what you want from me baby now?"

"
Jag ♥ Liseberg.

Borde hjälpa mamma med uterummet nu. Borde cykla till badet och träna. Borde packa.
Många måsten, mycket tid. Åker imorgon, dröjer innan jag kommer tillbaka. Hejsvejs!

» Motivationen spirar

Jag har idag, så sent som för två minuter sedan, avslutat min tredje vecka i joggingspåret. Är det något jag aldrig riktigt förstått mig på så är det tjusningen med träning, motion eller att röra på sig i allmänhet. Det slukar värdefull tid och är aningen för ansträngande för att falla mig i smaken. Men nu är jag där i alla fall. Jag har nio långa veckor framför mig med träning tre till fyra gånger i veckan. Jag trodde aldrig jag skulle säga det - men träningen har växt för mig. Inte så att jag skulle vilja gå ut oftare, men det skapar en känsla av välbehag efteråt. Jag känner mig nyttig. Och duktig. Målet är inte att gå ner i vikt, snarare att förbättra min - bortom kritik - dåliga kondition.

Detta är givetvis inte första gången jag gett mig in i motionens värld. Vad som skiljer detta "försök" från alla andra är att jag kom underfund med något avgörande förra gången jag utan någon som helt lust eller ork gav upp efter andra veckan. I min utvärdering skrev jag: "I början av träningsperioden såg jag den jag vill vara klart och tydligt ett par meter framför mig, jag hängde på så gott jag kunde och får väl erkänna att det gick rätt bra. Men det hände saker på vägen, för mycket skolarbete skymde min blick och hon blev svår att se mellan alla hinder. Sakta men säkert försvann hon bort och jag stod ensam kvar, motivationen släpade utmed den grusiga stigen. Hon sprang för fort." Motivationen håller helt enkelt inte om man går ut för hårt, därför passar det 12 veckors program jag använder mig av (som stegvis blir mer krävande) helt perfekt!

Hoppas det går lika bra för er där ute!


Jag springer gata upp och gata ner. In och ut ur skogar. Variation är toppen!

» Turen att dö samtidigt finns inte

Jag har precis hunnit torka tårarna.

Det skulle kunna ha varit regnet utanför mitt fönster - Lisebergsresan som inte blev av på grund av det - eller min bror som inte vet bättre än att förstöra för allt och alla. Det brukar vara så. Men inte idag, för idag har jag gråtit till en film. I taket lyser stjärnorna.

Jag kommer ihåg hur djupt boken berörde mig flera år tillbaka i tiden, hur länge den fanns kvar innombords och hur stark min avsky för cancer blev. Innan dess tror jag inte att jag insåg allvaret. Man intalar sig att "sådant händer inte mig - tack och hej!" Jag har en bit kvar, men tror att jag snart är redo att kliva av det tåget, in i medvetenheten. Jag ska inte försöka analysera eller komma med goda råd - det klarade Hanna galant så sent som igår - men se filmen! Den berör.


S bad mig att se ledsen ut. Vad har jag att vara ledsen för? Det är roligare att vara glad! 

» Hej du!

Hur börjar man? Hur fångar man blickar? Hur får man folk att kika in ytterligare en gång?

Skriv prydligt, utan stavfel och med stor bokstav i början av varje mening. Gärna korrekt svenska.

alltzå inte sÅ hääR, righwt?

Håll dig till den nisch du valt.

Köpte ett par solbrillor ut Gucci's sommarkollektion idag - 2000 spänn! Åt två mackor med ost när jag kom hem. Inte?

Ordna tävligar med priser!

Den som länkar till min blogg flest gånger får 100 kr på posten.

Verkligen?

Jag har haft blogg innan och föredrar att göra det på mitt vis, kanske med en kort presentation.

Mitt namn är Jessica (kalla mig Jesse), jag har levt i så mycket som 17 och ½ år och är bosatt utanför Halmstad. Staden på västkusten där även Per Gessle huserar. Jag kallar mig själv drömmare och befinner mig i sinnet bland Greklands gröna lundar med ett stort shoppingcenter och en konsertlokal (dit alla artister jag vill se, kommer) i närheten. Jag älskar helt enkelt att resa, shoppa och lyssna på musik. Mitt hjärta klappar för trion med alla hits - Alcazar, och småbarnsmamman som vann körslaget - Hanna Hedlund. Som godis är för själen är dessa för mina öron, underbara.

Under sommaren väntar en resa till huvudstädernas huvudstäder, New York. En campingtur till Emmaboda då jag ska agera kultur -och historieintresserad när jag besöker vackra Duvemåla. En sväng till fabulösa Liseberg och förhoppningsvis en massa sol, bad och trevliga bekantskaper.

Jag lovar ingenting, men tror jag kommer tillbaka.

Godnatt!