» På ett frostigt gammalt fönster

Till Halmstad Teater och Halmstad Arena kommer en uppsjö med julkonserter i år. Lockande. Hade jag haft obegränsat kapital så hade jag gått på allihop, finns ju inget så mysigt! Förra året var jag velig alldeles för länge och när jag slutligen skulle till att boka fanns det inga bra platser kvar. Besviken. Tänk min lycka när det nu visade sig att en uppdatering av samma konsert kommer i år också! Heja heja!
 

» Det finns nog miljarder stjärnehopar

Fredag: Jobbar dag med fin elev från termin 1. Typiskt nog var det mest rörigt denna dag och vi fick agera undersköterskor. Min handledare I drog en CVK och jag fick ge vaccin (båda rariteter på avd 53), så lite kul hade vi! Till lägenheten. Äta. Till Halmstad teater. HELEN SJÖHOLM. Hjälp. Vilken show! Älskade Bortom sol och måne och lite rockiga Veronica. Där emellan fanns det ett par underbara svenska låter som jag dumt nog inte kommer ihåg. Och som vi skrattade! Och mannen bredvid mig torkade tårarna. Själv var jag ett enda stort leende kvällen igenom. Han och hans fru har nu sett Helen live 89 gånger. De stod näst först i kön till premiären av Kristina från Duvemåla. 89 GÅNGER?! Mina sex kändes genast löjligt få. 
 
Efter konserten fick jag min skiva signerad och en bild som förevigade detta tafatta (från min sida) möte. Lycka, trots allt. (Efter 9h på sjukhuset är man rätt sliten, ja.)
 
 
Lördag: Förmiddagspromenad. Jobbar kväll. Lite nedstämd. Näst sista dagen med handledare H och det känns som om jag sitter fast. Äldre (och väldigt sjuk) man larmar var femte minut, men ingen duger och alla blir utskällda. Vart går gränsen? Hur mycket kan man acceptera? Mina patienter gör inget väsen av sig. Det beställs pizza till kvällsmaten och vi har himla roligt runt bordet. Helgerna på sjukhuset är mysiga. 
 
Söndag: Jobbar dag. Kan inte äta. Lite ledsen. Börjar långsamt. En av mina damer har inte lust att leva längre och mina ord sinar snabbt. Vad svarar man på frågan Varför kan jag inte bara få dö? Tur att jag inte ska bli psykolog eller kurator. Det kommer in en ny patient från akuten och jag får huvudansvaret. Han är stabil och otroligt trevlig, så jag kör på. MIG, blodprover, nasopharynxodling (H hjälper mig med detta, tackolov), blododling, ny pvk, antibiotika och koppla dropp - SMÄRTFRITT. Inte en miss. För första gången är jag lite stolt över min egen prestation och ler nöjt. Gick det bra? Hojtar H från andra sidan "väggen". Hon har sett och ser lika glad ut som jag känner mig. När det slutligen är dags att gå delar vi fina ord och kramar. På vägen ner till omklädningsrummet faller ett par tårar, det där med att säga hej då är aldrig kul. 
 
Nu: BRON.

» För det finns ingen alls just som Helen...

I Malmö i eftermiddags sjöng väldens bästa Helen. Konserthuset var fullsatt med... wait for it... pensionärer! Jag och E var inte alls förvånade, men det är alltid lika kul. Spårvägens Musikkår spelade alldeles underbart tjusigt och Helen var inget annat än magisk. Som alltid. Jag hade aldrig hört henne sjunga Gabriellas sång live och den visade sig vara något alldeles speciellt med en stor orkester. Då blinkade jag bort tårarna. Det har trillat alldeles för många denna helg.

Som avslut spelade de Vår sista dans och dirigenten och Helen tog en svängom. Mot upplösningen la hon sig ner på golvet och var sådär härligt teatralisk. Hon vet precis när det passar. På fredag ses vi igen! 

 

» Kärleksbrist, trasighet och fransar

Följande framträdande var allt för bra för att inte finnas på youtube, så upp åkte det. Finaste Edda sjunger Trubbel av Olle Adolphson på ett makalöst rörande sätt. 
 
Jag går omkring i mitt Pompeji ibland ruiner,
jag traskar runt i resterna utav vårt liv.
Men du ska aldrig ge mig pikar om sekiner,
och aldrig ska du bli en annans tidsfördriv.
 
 
 

» Blyg och bräcklig, stark och seg

Om världen hade stått rätt till så hade Monica Z fått fylla 76 år idag. 
 
"Monica var stor, både som artist och människa. Hon var varm och vänfast och generös. Och klok och kvick och kul. Och positiv, hon såg alltid något gott i varje människa. [...] Ärlig mot sig själv och andra. Rak och osentimental. [...] Blyg och bräcklig, men också stark och seg och med stor integritet. 'Inte skylta med sig själv, för så märkvärdig är jag väl inte? Och vad ska mamma säga!'" (Tom Alandh)
 
Jag firar med hjälp av SVTs öppna arkiv. En gudagåva, om man nu tror på sådant. Låten nedan är en av mina favoriter, svängig och med lite fräck text. Möjligtvis var den kändare under namnet "Hit the Road Jack" och då på engelska, men Monica gjorde ju sig alltid bäst på svenska. Då var hon magi.
 

» Monica Z: Ett lingonris i ett cocktailglas

Många år tillbaka fick jag, i min familjs ögon, ett underligt infall och lånade Att angöra en brygga och Söderkåkar från biblioteket i stan. Anledningen har jag inget minne av, men kanske var det i samma veva som jag såg Utvandrarna och Nybyggarna - Ulrika var ju trots allt den mest iögonfallande karaktären. Vacker, stark och rolig. Den där svengelskan hon drog till med i film nr.2 gjorde det hemskt svårt att inte kikna av skratt. Kanske fann jag Monica Zs version av Olle Adolphsons "Trubbel" då och så var det liksom klart. Helt solklart. Jag hade väntat på någon som henne. Videon här. Filmerna var lustiga och enkla på gammaldags vis och jag blev än mer förtjust. Monica hade allt, hon var hela paketet i vacker skepnad. Då såg jag bara ytterligheterna, att det låg så mycket tragik bakom den tjusiga fasaden var något jag förstod först senare. Monica var, likt Ulrika, skör men stark. Framförallt stark. Och visst skulle hennes liv kunna bli fascinerande film!
 
 
Fascinerande var ordet. Och alldeles alldeles underbart. Filmen tar stora friheter och leker med årtal och karaktärer, vad som skulle varit en period på ca 15 år är nu inte mer än 1,5. Människor som spelade stor roll i Monicas liv (ex. Hasse&Tage) skymtar förbi som hastigast, mest för att de inte kan uteslutas. Men i slutändan spelar det inte så stor roll då filmen vilar tryggt på fina Edda Magnasons axlar. Vid mer än ett tillfälle fick jag gnugga ögonen, för inte var det väl Monica själv där på skärmen; återuppstånden? Vartenda sångnummer, från O vad en liten gumma kan gno till Trubbel sjungs med bravur av Edda själv; ofta förtrollande likt orginalet, utan att vara en kopia.


Även utan peruken och sminkningen är likheten slående.

Filmskaparna har inte dragit sig för att visa det fula och jobbiga; dottern Eva-Lena som lämnas hos morföräldrarna när karriären lockar mer, det ena misslyckade förhållandet efter det andra, missfallet och alkoholmissbruket. När det är som jobbigast gör det ont i magen och ögonen fylls av tårar, när Eddas Monica bryter ihop fullständigt då känns det äkta, alldeles på rikigt. Likaså när Monicas största kritiker, hennes far (spelad av Kjell Bergqvist), slutligen erkänner att han är stolt över henne. Då blir man varm inombords.

Filmen slutar mitt i livet, på ett lite underligt (men passande) sätt. Man lämnar biosalongen med ett lätt hjärta och ett leende. För hon levde ett händelserikt och häftigt liv, den där Monica Zetterlund. En blond negress från värmlands huldraskogar, ett lingonris som satts i ett cocktailglas som Tage Danielsson så pricksäkert skrev.

» Inget kan göra mig gladare...



Den nya säsongen av GLEE drar igång på onsdag (21:de) på amerikansk TV - vilket på så sätt blir den mest fantastiska födelsedagspresenten (22:de). Empire State of Mind, Telephone och Billionaire - couldn't be better! (Älskar Leas lugg, nya footballcoachen och Charice!)


» all prepared to fight til the bitter end

Inget märkvärdigt med dessa musikvideo, men låtarna är underbart bra!


^ Så. Fin.

^ Refrängen är att dö för!

^ Älskade kommentaren "Måste han vara så sjukt snygg?" Haha. Håller med! Lucky Hanna!

^ Sångrösten: Nja... Låten: JA! :D

» Baby, we were born to run!

Behöver antagligen inte nämna det, men det här är ju f*n underbart:
(Satt själv uppe till klockan 03:00 för att få se det live, den 29 augusti)



3:17-3:24 - LEA! Älskar Jane Lynch, Jimmy, Tina, Amber, Chris, Nina, Betty... Wow. Så impad.

In the day we sweat it out in the streets of a runaway american dream
At night we ride through mansions of glory in suicide machines
Sprung from cages out on highway 9,
Chrome wheeled, fuel injected and steppin out over the line
Baby this town rips the bones from your back
Its a death trap, it's a suicide rap
We gotta get out while were young
Cause tramps like us, baby we were born to run
Bruce Springsteen

» if i can make it here, i can make it anywhere

Bara för att detta stämmer så jävla bra:

New York, concrete jungle where dreams are made of
There’s nothing you can’t do
Now you’re in New York
These streets will make you feel brand new
Big lights will inspire you
Hear it for New York, New York, New York




Jag saknar New York.

» Amanda Jenssen, Tullkammarkajen, Halmstad

Söndag kväll stod Amanda Jenssen på scen i Halmstad, under den årliga Marinfestivalen. Jag kan inte ärligt säga att jag är ett stort fan, men hon var riktigt duktig! Nedan följer fyra av de många bilder jag tog från en plats långt fram (borde inte glömt mitt teleobjektiv, men jovisst, är det inte minneskortet så måste det givietvis vara något annat...).





» Sa jag att jag fullkomligt ÄLSKAR...

Glee, Idina Menzel och Lady Gaga? Tisdagens Gaga-avsnitt var underbart! De rev av låtar som Bad Romance och Poker Face och bjöd på en hel massa känslor. Fint så fint. Mina favoriter:



Se Theatricality här!

» GLEE GOES GAGA!

OBS! Spoiler om du inte följer serien i takt med att den sänds på TV i USA. 



Har givetvis vetat om det i flera veckor, att Kurt ska sjunga Bad Romance och att Rachel och Shelby gör en duett av Poker face... kommer bli fantastiskt. Igen, nästan för mycket för att ta in - Idina och Gaga (inte fysiskt, men ändå) i samma avsnitt! Wow!


» I dreamed a dream... (Le Mis)

AND IT CAME TRUE!! Herrejösses. Tre ord: Glee. Idina. Lea.

I snart 2,5 år har min absoluta Broadway favorit hetat Idina Menzel. Det var hon som gjorde rollen Maureen i musikalen RENT både i New York och på film. Även hon som de kallar the original Elphaba från musikalen WICKED (vad som hände innan The Wizard of Oz). Vet du något om Broadway och musikaler så vet du också vem Idina är. Kort och gott.


Idina med Kristin Chenoweth i WICKED.

Nu till poängen: Idina är med i Tv-serien Glee, som Shelby, ledaren för Vocal Adrenaline. Nu råkar det ju vara så att Idina och och Lea Michele (Rachel Berry) är sjukt lika varandra och fans av serien (inkl. mig själv) har haft vissa... önskemål. Well guess what?? OUR WISHES CAME THROUGH! (Jäpp, jag gillar engelska!) Såg nyss det mest underbara, vackra och tårfyllda avsnittet hittills. Älskade varje minut. Speciellt då duetten I dreamed a dream. Magiskt. Vill inte avslöja något, men SE!




Avsnittet finns streamat här! (Tar en stund att ladda, men det är i HD kvalité.)


Med urusel kvalité. Men så fint att jag gråter, och dööör på kuppen. Helt underbart. (Kolla dock inte på det om du inte vill ha den framtida handlingen avslöjad, USA är ju ett par avsnitt före Sverige.)

» Just spreadin' the word...

"Absolutely fantastic, the BEST thing I've seen in my entire life. Really, truly amazing. She's got a great voice! GO SEE!" ... och det skulle dem, amerikanarna alltså. The world loves Lady Gaga!



Tröjan, programmet, turnébuss(ar!) och programmet igen. LOVE! ♥

Au Pair uppdatering följer...


» LADY GAGA, 8 maj 2010, Globen

Efter en heldag i ett regningt Stockholm (och en bilresa på sex timmar!) begav vi oss slutligen av mot Globen vid 18-tiden. Ett stort säkerhetspådrag senare hade de tagit min kamera (digital!) och jag hade införskaffat både turné t-shirt och ett program (endast bilder!) för nära 500-lappen. Vi intog våra A-läktarplatser (rad 2, högra långsidan) i ett nästintill folktomt Globen. En "wow!" upplevelse bara det för oss som aldrig satt sin fot i arenan tidigare. Kl. 18.30 tog förbandet Semi Precious Weapons över scenen för att avfyra ett par rockiga låtar, excentrisk sångare med stark röst. "I can't pay my rent but I'm fucking gorgoeus".


Bilder: Ida Sabic

När de tystnat, 20 minuter innan start, undrarde kvinnan bredvid mig förbryllat: "Vart är alla människor?" Halvfullt. Men de kom. Kl. 19.35 såg jag inte längre en ledig stol och det där de sa om slutsålt stämde nog rätt väl. Arenan blev med ens nattsvart och musiken öronbedövande med en bas tung som bly, ett intro övergick i "Dance in the Dark" med Lady Gaga bakom ett gigantiskt ljusspektakel. Vartenda cell i kroppen vibrerade när hon tog de första tonerna och stämningen var fantastisk. Några låtar senare och vi stod upp i ren eufori, hoppade, skrek, sjöng och dansade. Vi satte oss inte igen.

Någonstans mitt emellan två låtar, iklädd svart leotard (body? Mer likt en baddräkt) och blodig hals får vi frågan: "You know how Tinkerbell dies if you don't clap for her... DO YOU WANT ME TO DIE?" och jag svär att ljudnivån aldrig varit så hög som då! Magiskt hur en människa (en väldigt liten en, till och med) kan vara så omtyckt och älskad av så många människor (13 000st x 2). Helt fantastiskt! 


Bild:?

Klädbytena var många (tre under låten "Monster", 25st totalt enligt Expressen) och ridån gick ner, kanske, fyra gånger - men då endast för en kort stund och med underhållning i form av musik och videos. Gaga spelade 19 låtar (varav två osläppta) och den enda jag möjligtvis ansåg medioker var "Brown Eyes" medan "Speechless" (som följde) var absolut underbar och sprängfylld med känslor. Bästa låtarna var definitivt "Telephone" och slutnumret "Bad Romance", även refrängen i "Boys, Boys, Boys" ("to all my Swedish gay boys") var riktigt jäkla bra! Grymt drag!

Två timmar av ren och skär magi - Lady Gaga gav 200% hela tiden. Jag gillar vad Markus Larsson skrev i Atonbladet: "Hon [lyckas] skapa en mörk och extrem malström av sex och våld och blod och död och dans och porr och andra folknöjen som hennes föregångare aldrig varit i närheten av." Och Anders Nunsted för Expressen: "Avslutningen är fem getingar. Det är en klassikerstämpel på den. Det slår Madonna från Ullevi i somras med hästlängder."

När ljuset tändes och vi gick mot utgången för att hämta min kamera var jag mållös. Fick jag, i Globen, Stockholm, på A-läktar plats, se världens just nu största (och mäktigaste enligt TIME) popstjärna? Min främsta idol och förebild. Hur kommer det sig att jag hade sådan tur? Jag fick en kram av Sandra efter konserten som tack för att det var henne jag bjöd med, men egentligen var det ju jag som var mest tacksam. Tacksam för att jag slapp åka ensam, för att jag inte behövde åka buss, för att tillställningen inte ruinerade mig och för att det överhuvudtaget finns en så fantastisk människa som Gaga. Hon kommer gå till historien!


Vart tog den sexiga (haha!) dansen från turnén i Nordamerika vägen? :o

I'm a free bitch, baby!


» "Look Ma, no hands!"

Sedan många år tillbaka har jag varit bra på engelska, antar att det är mitt amerikanska uttal som utmärker mig lite. Är väl medveten om att de flesta svenskar är duktiga på engelska, men jag är ändå lite stolt - den svenska brytningen är ju hemsk! Haha. Eftersom min far är som han är tar han vartenda tillfälle att utmana mig och ger mig ett ord eller en låt och säger förstår du inte det här så är du dålig på engelska! Lite skämtsamt, förstås.

Det var så jag fick lyssna till Toby Keith's fina repetoar:


^ "That's us, that's right, gotta love this American ride" Wow! En amerikan som driver med sitt hemland, himla ovanligt! Klockren text. LYSSNA!


^ "We got winners, we got loosers, chainsmokers and boosers." Gulligt och mysigt. Fastnar.


^ "An' you'll be sorry that you messed with the U.S. of A." Ibland är amerikanarnas patriotism så där underbart fin att man önskar att män kände samma för sitt eget hemland...

Första videon/låten är ett måste! OK? :)

Har varit countryfantast länge. Dolly Parton är en underbar sångerska/låtskrivare/människa som jag lyssnar jämt och ständigt på. I London blev jag avrådd (av en anställd på HMV) att köpa ett av hennes album med Porter Wagoner eftersom hennes stora peruk på omslaget kanske skulle skrämma mig till den grad att jag inte skulle kunna sova sedan. Det värsta var att jag först trodde på honom när han sa: I won't sell you this album., I don't thik you're old enough. Löjligt. Jag vet.

» Just a city boy, born and raised in south Detroit

Om jag fick lägga in ett gott ord för en enda TV-serie skulle det vara den om ett par musikaliska ungdomar på ett High School någonstans i USA. De som var dag får muggar med sockerdrypande dricka över sig och blir kallade för töntar. De som trots allt vågar stå upp för vad de älskar att göra - sjunga och dansa. Här finns också de populära fotbollsspelarna och the cheerios, lärare som endast vill gott samt lärare som trycker ner eleverna till den grad att de saknar självförtroende...

Jag menar förstås underbart fina, nya, GLEE.



The Glee Club är skolans kör/showgrupp och allt annat än populär. De börjar med endast fem medlemmar men lyckas värva ännu ett par elever - mot alla odds - tillsammans med sin entusiastiske lärare. Varje avsnitt  innehåller en/flera musikaliska nummer, min absoluta favorit finns till beskådande via länken nedan:

http://www.youtube.com/watch?v=PfNwO9HNqh4 

TV4 12 NOVEMBER KL. 21.00.

GLÖM. EJ.
(Jag som har sett de åtta första vet vad jag pratar om...)


» Champions of Rock - Oh, what a night out!

Efter en fika med mor och far är jag nu redo att skriva en sammanfattning om den fantastiska QUEEN-hyllningskonserten av och med Peter Johansson jag och en kompis såg i Helsingborg igår.

Under sommarens sista månad fick jag nys om en kommande turné av av konceptet "Champions of Rock" som höjdes till skyarna i januari. Två minuter senare fick jag ett sms av Jenny: JA! Klart vi ska gå. Queen och musikalfantaster som vi är (såg "We Will Rock You" i London förra sommaren, en musikal byggd på Queens låtkatalog) var detta något vi inte fick missa, absolut inte när det fanns en chans att se West End stjärnan Kerry Ellis (som borde vara världskänd för sin underbara röst!).

  

Vid 19.30 tog det hela sin början och vi fick höra klassikers som "I Want To Break Free", "I Was Born To Love You" och "Bohemian Rhapsody". Efter att Peter presenterat Nina Söderquist (och hon fått sjunga sin brillianta version av förstnämda låt) sa han: "Nästa artist arbetade jag med under min tid i London" *ren och skär eufori sköljer genom mig vid denna tidpunkt* "KERRY ELLIS!" *jag och Jenny hoppar upp och ner av lycka* VILKEN RÖST! VILKET HÅR! Sjukt snyggt. Vi sjöng med i princip alla de 27 låtarna som framfördes under 2,5h, människorna runt om oss log mest och skrattade åt vår entusiasm. Under akt två stod publiken upp under var och varannan låt - inte konstigt när vi fick höra mästerverk som  "Another One Bites The Dust", "Radio Ga Ga", "We Are The Champions" och "I Want It All"! Stämmningen var otroligt hög och alldeles, alldeles underbar.

När de sedan sa att de skulle sitta i foajén och signera kunde vi inte bli lyckligare, vi som hade med våra gamla "We Will Rock You" program (som de förövrig var imponerade av - "Real fans" kallade de oss! *yay*). Fick allas autografer och gick lyckliga därifrån. What a night out!

  

Hemsida: www.championsofrock.se GÅ. SE. NU.


Vackra Kerry Ellis. HÅRET! (Som var mycket "fluffigare" igår!)


» Festival med vind i seglen, och Alcazar!

Torsdagen den 30 juli var det åter dags för den årliga Marinfestivalen utmed Nissans kant i sommarstaden Halmstad. "Priviligerad" Halmstadbo som jag är befann jag mig på plats med bäste kompis Jenny två av fyra dagar. Vädergudarna välsignade oss med uppehåll och måttligt med sol. En otrolig mängd människor trängdes kring stora skepp, korvstånd, under öltält och framför scenen - som för oss bjöd på Alcazar och Melody Club.

Lördagen den 31 juli


Skeppen stod uppradade längs kajen när vi anlände runt halv nio.


Längst fram i mitten var vårt mål. Där hamnade vi. Jag i hatt och "fan-tröjan".


Kl. 22.45 klev de på scenen, världens snyggaste trio.




De bytte till Harlem-kläderna och blev svåra att fota. Så mycket härligt dans!


Förutom för Emma som hade sin systemkamera med sig!


Underbart bra var det alltihop.


Showen tog slut efter en "den-här-kan-vi-nu-sjunger-vi-allt-vi-orkar" insats av publiken i melodifestivaldängan "Stay the night" som fortfarande är lika bra! Musikerna lämnade scenen och folket började driva iväg, vi började fundera på vilken sida vi skulle ställa oss och vänta. Vips så var Tess ute igen och klargjorde att det var till vänster vi skulle bege oss, de skulle snart komma ut. Trycket ditåt blev så starkt att jag näst intill trillade omkull och vi hamnade bland de sista i kön.

Köpte en poster när vi väl var framme, som jag tillsammans med skivan fick signerad. Av ren nervositet gick jag i min egen lilla värld och glömde snabbt av tröjan jag faktiskt hade på mig, dagen till ära. Lina fick syn på den och gjorde mig påminnd. Fick en himla massa beröm! Jag tackade och Jenny knäppte ett foto. Vi cyklade hemåt vid 01.00 tiden och satt sedan en timma med tårar i ögonen av allt skratt bilderna vi tagit frambringade. Kappt en 1/10 var av den smickrande sorten! För deras eget bästa hoppades vi att de fick sova ut ordentligt morgonen därpå, om något så var de trötta efter två spelningar och en massa fläng.


Om du bara visste vad jag gjort med detta foto. Jag var himla besviken på orginalet, när jag äntligen fick chansen så blev beviset inte alls bra. Snopet om något. Titta inte för noga på det, så ska nog allt vara finemang. Jag gillar Photoshop!

Tillsammans med BAO-spelningen i Helsingborg i juni var denna dag den bästa under sommarlovet 09. Än så länge.

Finare människor får man leta länge efter.

Tidigare inlägg