» ÄNTLIGEN!! (Ja, nu är jag på väg!)

Två veckor sedan jag skrev och frustrationen är som bortblåst. Känslan av att veta vad som väntar i höst är befriande och enerverande (haha, nerve-racking lät mer rätt...). Detta har hänt:

24 augusti (tisdag): Jag blev godkänd av SI (Au Pair in America).
27 augusti (fredag): Interested Host Family R******/R******, dimper ner i inkorgen. De skickar ett mail och vi bestämmer tid för telefonsamtal.
28 augusti (lördag): Vi pratar i en timme. Jag ställer flertalet frågor, de svarar utförligt och ärligt. Barnen är med en kort stund. De tackar för samtalet och säger att de ska prata med fler au pairer och bestämma sig kvällen därpå. Jag är säker på att de inte kommer höra av sig igen (och besviken då de verkade toppen!), men glad för att det äntligen händer något.
29 augusti (söndag): Familjen mailar två dokument med frågor (personlighetstest, skulle man väl kunna säga) som jag kämpar med i flera timmar innan jag trycker på "skicka".
30 augusti (måndag): Telefonen ringer, det långa numret gör mig nervös och darrig. Hur i hela friden ska jag dölja min besvikelse? "Would you like to be our next au pair?", klingar det i luren. Jag: "Are you serious?! I'd love to!"

Så var det klappat och klart. Jag ska till Columbus, Ohio! 11 oktober bär det alltså av mot New York (tror inte jag behöver berätta det igen men, JAG ÄLSKAR NEW YORK! Ska bli SÅ kul att få besöka staden igen, om än endast för en dag) och den 14:de flyttar jag in i min nya familj. Hastigt och lustigt blev det allt, men allt eller inget, det är väl så det heter?

Familjen:
- Pappa, S, mamma, L, pojke, A, 5 år, flicka, A, 7 år, pojke, S, 9 år.
- Bor strax utanför huvudstaden (Columbus) i Ohio, medelstort hus, stor trädgård, flera barnfamiljer väldigt nära.
- Får eget badrum, egen bil och de flesta helger lediga.
- Jobbar mellan 07:30 - 18:00 under skolåret (dock ledig mellan 09:00-16:00 tisdag, torsdag och varannan fredag). Jobbar mellan 07:45 - 17:30 under de två sommarmånaderna, måndag till fredag.

Går allt väl (*korsar fingrarna*) så åker jag med dem till Disney World, Florida i början av januari.

All is fine and dandy.

Nu JÄKLAR!


Tänkte fylla de stater jag besöker med stjärnor, därav stjärnan över N.Y. :-)


» seems like forever

Måtte det hända något nästa vecka, verkligen hända något alltså. Allt och alla gör mig irriterad, arg och frustrerad. Att vara ledig 24/7 är inte optimalt. Alls. Kan man inte slappna av så kan man inte njuta. En bidragande faktor är givetvis den att det inte finns något jag kan göra för att snabba på processen... jag har skrivit ett nytt - sjukt mycket bättre - brev, spelat in en ny - roligare - video, men vad som står i vägen för mig är min ålder och hur länge jag har haft körkort (5,5 månader), det enda jag inte kan ändra. (Kan öppna upp mig för mer än tre barn också, men då jag inte direkt har den erfarenheten så känns det inte rätt.) Au Pair in America läser för närvarande min ansökan.

ÅHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHH! (Frusterat grymtande)

Köper färg till mitt rum imorgon (om pappa inte bestämt sig för att ta dö på mig innan dess), åker med Jenny ut till landet (som om vi inte umgåtts fyra dygn i sträck redan, haha) och stannar till måndag/tisdag. Ensam hemma mellan onsdag och torsdagen veckan efter = renovering.

Kanske man ska göra någon nytta, ensam en fredagskväll?

Strykbrädan lockar oerhört.


» what a feeling

Jag börjar bli frustrerad. Otålig. Orolig. Irriterad. Arg. Ledsen. Situationen känns hopplöst. Trots att jag varit klar med ansökan till SI i en vecka har jag inte fått något klartecken angående intervju. Cultural Care levererar ingenting. Den nya video jag filmat går inte att redigera i WMM. Jag sitter mest och gör ingenting, dag ut och dag in. Lätt depression? Kanske. Jag har satt ett datum - har jag inte hittat en familj innan sista september så loggar jag in på EasyAuPair igen och letar efter en familj i London. Som sista utväg passar staden fint. Och de verkar ju i alla fall vilja ha mig!

Mitt botmedel mot dåligt humör?
GLEE! Kristin Chenoweth och Heather Morris är för söta. Och sömn. Bara en timma till.

Brittany:
"I'm pretty sure my cat's been reading my diary."
"Did you know dolphins are just gay sharks?"

HAHA! T-shirt material.


» anyway you want it

På plats i mitt andra "hem" (har till och med en "egen" säng!) funderar jag starkt på att lägga huvudet mot kudden. Har varit barnvakt (som så många helger tidigare) åt damen på bilden och har haft underbart kul, det känns på många sätt svårt att tänka tanken att det kan finnas någon som är så snäll och söt och alldeles fantastiskt kramgo som Linn. Min alldeles egna (låtsas)lillasyster.

De var något fel någonstans på tre av mina referenser (såklart!) som jag skickade in till den nya Au Pair organisationen, men två är redan fixade. Hoppas på att få den tredje imorgon för att fortfarande få gå på den där intervjun i början av augusti. Har även pratat in en kort video, utan bilder och utan musik - precis vad SI ville ha. Till skillnad från CC som tillät det mesta.

Far iväg imorgon, till bästa vän Jenny. Stannar ett par dagar och myser. Träning, Rix Fm festival och en massa planering står på schemat... kanske får vi hälften gjort. Måste ju prata och titta på film också! ;-)


» the warm wind in her hair

Väl hemma från Stockholm hade min sista Childcare Reference trillat in och det mesta är slutligen inscannat och klart. Måtte jag få komma på intervju inom en väldigt snar framtid. Helst redan nästa vecka. Mamma säger ingenting om att jag tackat nej till min plats på sjuksköterskelinjen, men pappa tycker jag gör ett dumt val. "Tänk om du inte kommer in nästa år!", "Det är lika bra att ha det gjort!", "Du kan ju inte bara gå hemma och vänta!"... Så fortsätter det. Varje dag. Ta mig härifrån, någon?

Men jag har bestämt mig. Jag vill inte plugga. Inte nu. Jag vill till USA (eller England om det nu visar sig vara stört omöjligt att hitta en familj i staterna), arbeta som Au Pair, träffa nya människor, bli avsevärt mycket bättre på engelska, se nya saker, utvecklas till en mer självsäker och självständig version av mitt nuvarande jag. För det är vad jag drömt om i sex år, och drömmar är till för att uppfyllas. I alla fall denna.

Under tiden lyssnar jag på de Vackraste låtarna (öppnar Spotify). Min egna, korta, lista med lugna, tänkvärda och fina låtar - från Kiss till Eric Clapton. Listen and weep.


There's only us
There's only this
Forget regret
Or life is yours to miss
No other path
No other way
No day but today
- RENT

You say you feel so empty
That our house just ain't a home
And I'm always somewhere else
And you're always there alone

Just a few more hours
And I'll be right home to you
I think I hear them callin'
Oh, Beth what can I do
Beth what can I do
- KISS


» När man står i valet och kvalet...

När man som bäst sitter och skriver ett brev för att få in den sista barnreferensen till SI (ja, jag är långsam) kollar man mailen och upptäcker att det kommit ett mail från studera.nu, första urvalsgruppen till högskolan är uttagen - och jag är antagen till mitt förstahandsval! Blivande barnsjuksköterska - OH YES! Bland ungefär 2500 sökande är jag alltså en av de 20 som valts ut i gruppen gymnasiebetyg! (Med meritpoäng hade jag strax över 19 i genomsnitt) I feel honored!

Ingen familj ännu (Cultural Care är SÅÅÅÅ SEGT!) och jag vet inte om man kan tacka ja till platsen på högskolan för att sedan fortsätta leta familj i USA fram till terminsstart (30 augusti) och då ta ett beslut... Sjuksköteskerprogrammet startar även VT-11, en annan möjlighet som ger mig mer tid. Åh! Det var ju tänkt att jag skulle hittat en familj nu! Denna frustration. Kanske inte är meningen att jag ska till USA överhuvudtaget?

Dumma tankar.


» Choices

För att fördriva den tid jag egentligen inte har (läs: borde slutföra mitt nya host family letter) sitter jag inne på Au Pair World och läser om familjer som jag önskat jag kunde bli matchade med. Lite som att välja och vraka. Men då fungerar det inte med USA (visum), som är det land jag alltid önskat bli Au Pair i. Gillar visserligen även England, och enklare kan det ju egentligen inte bli i och med det korta avståndet och de billiga flygbiljetterna... Kanske efter USA? Om man fortfarande känner för att umgås med barn efter ett (troligtvis) slitsamt år.

Only time will tell.
Men lockande.


» Jag tror jag mött mitt livs kärlek





Vi kallar honom H, och säger så mycket som att han är tre månader och alldeles underbart lugn.
Hur i hela världen kan man vara så söt?

Kanske småbarn man ska ta hand om i USA trots allt? Mysigt.

» Jaha...

Så var Washington värdfamiljen borta från min sida, utan ett ord. Vart har alla rakryggade och ärliga människor tagit vägen? Man kan väl i alla fall skicka ett mail och berätta att "du är tyvärr inte den vi letar efter"? Jag uppskattar ärlighet. I alla lägen.

Hoppas innerligt på att SI hör av sig i början på nästa vecka!

Nu: Promenad med hundarna.
Sen: "Tillställning" hos vänner.

» Skype med värdfamilj

Klockan halv tre idag var jag så nervös inför det stundande samtalet med en av mina världfamiljsmatcher att varenda scenario som möjligtvis skulle kunna vara en förklaring till att jag inte var tillgänglig flög genom mitt huvud. Men jag tryckte på "Online" och blev uppring strax därefter. Jag ser både mamman och pappan i familjen, men de ser inte mig. Fan. Jag som aldrig använt Skype tidigare sitter rådvill och tittar på alla knappar, men hittar ingenting. De förstår och vi fortsätter utan. Vilken besvikelse. Vi bestämde efter cirkus 30 minuters småprat att vi får höras vid på måndag, då även barnen ska vara med. Måtte webcamen fungera!

De verkar förövrig vara en toppenfamilj, så länge jag kan tackla tre pojkar. Men det vet jag att jag kan. Som vanligt pratar de med flera samtidigt. Bestämde mig dock för att skicka iväg en preliminäransökan till SI, förstå inte varför jag inte gjorde det från början... Lätt att vara efterklok. Vill åka iväg senast i slutat av augusti, jäkligt sent på nu. Men vad ska man göra? Hoppas.


Världens sötaste Linn står för många av mina barnpassningstimmar.


» Ny värdfamiljsmatch!

Efter mer än en veckas väntan (!) fick jag idag ett mail från CC och senare från familjen i fråga.

Tio minuter utanför Annapolis (25 minuter från Washington och Baltimore).
Tre barn, 4, 6 och 10 år (sjukt söta!).
Stort hus/gård (+ett vid Lake Tahoe), hund och katt, aktiva.
 

Låter fint. Vet definitivt hur mycket jobb det är med tre pojkar, men vem säger att det inte kan bli helt underbart kul? De skrev också att de gärna vill prata genom skype. *Gör en förfärad min* Jag har inte ens skype...


» Thank you, but no thank you

Tackade, med lite motvilja, nej till familjen från Washington igår. De blev besvikna, men det kändes helt enkelt inte rätt för mig. En sten lättade från mitt hjärta när de trots allt förstod och accepterade mitt val. Kände mig nämligen rätt dum  då de tagit mig flera dagar att komma underfund med mina tankar. 

Hoppas nu att nästa match är the one. Vore så skönt att få något bestämt, typ, snart.


» Ny värdfamiljsmatch!

30 minuter utanför Washington D.C.
Ett barn, son på 2½ år.

Pratade med värdmamman på telefon igår, eller det var snarare hon som pratade - svarade på alla mina frågor innan jag hunnit ställa dem, ungefär. Verkade ypperligt trevlig och lugn, men strikt. Tror inte jag ska utge vad de jobbar med, men vi kan ju säga så mycket att jag förstår varför de är som de är efter så många år i branchen... Två saker gör mig dock osäker.
1) Det finns näst intill ingen Au Pair i området och tillgången till bil var "within reason".
2) Hon frågade mig säkert fyra gånger om jag är en bra bilförare och känner mig bekväm i TUNG trafik. De skickar nu hem sin nuvarande Au Pair då hon inte uppfyllde det senare. När de sa så blev jag mest nervös.

"Your english is excellent!", sa hon flera gånger. Tur man är bra på något! ;-)


» Dumma, dumma väntan!

Att uppdatera kring Au Pair äventyret är för tillfället svårare än förväntat. Efter att ha nekat en familj (Phoenix, AZ) under helgen försvann de snabbt, för att idag åter finnas som "future family" när jag loggar in på CC. Hm. Nekade blev de väl främst på grund av det faktum att de ville ha en ny Au Pair först i mitten av september... vad ska jag göra fram tills dess? Och när jag sedan kommer hem, i oktober 2011, vad ska jag göra då? Känner mig stundvis dum då de verkade vara en fin familj med underbart söta barn... Som om jag behövde MER ångest nu!

Familjen från Kalifornien skulle höra av sig under veckan med ett beslut. Vill bara få någonting bestämt just nu. Det, eller börja leta efter en ny familj - att bara sitta och vänta är olidligt.


Bilderna föreställer Jenny och mig själv, tagna i helgen.


» Where might I be going?

Min lista med arbeten och prov (plus en hel del mail som fått vänta) är lång och tråkig. Jag har så mycket att göra (i mina mått mätt) att jag inte vet i vilken ände jag ska börja. För närvarande blir ingenting gjort. Saknar dessutom studentklänning och skor till balen, what a joy!

På tal om hundmat så ser min nuvarande match med CC Au Pair ut på detta vis:
The Roy Family:
- Bor i Del Mar, 20 min utanför San Diego, CA (relativt varmt året runt!).
- Tre barn, åldrarna 5, 6, 7.
- Har haft fem Au Pairer, ingen har åkt hem i förtid.
- Ledig alla helger och tillgång till bil.
- Trevliga och svarade utförligt på alla mina frågor. 



Inte direkt Floridas vackra stränder, men det lockar! Tror dock på att de väljer en tyska, eftersom deras nuvarande Au Pair bestämmer vem som tar över efter henne (också tysk). Hmpf.

Den som lever får se!