» Blyg och bräcklig, stark och seg

Om världen hade stått rätt till så hade Monica Z fått fylla 76 år idag. 
 
"Monica var stor, både som artist och människa. Hon var varm och vänfast och generös. Och klok och kvick och kul. Och positiv, hon såg alltid något gott i varje människa. [...] Ärlig mot sig själv och andra. Rak och osentimental. [...] Blyg och bräcklig, men också stark och seg och med stor integritet. 'Inte skylta med sig själv, för så märkvärdig är jag väl inte? Och vad ska mamma säga!'" (Tom Alandh)
 
Jag firar med hjälp av SVTs öppna arkiv. En gudagåva, om man nu tror på sådant. Låten nedan är en av mina favoriter, svängig och med lite fräck text. Möjligtvis var den kändare under namnet "Hit the Road Jack" och då på engelska, men Monica gjorde ju sig alltid bäst på svenska. Då var hon magi.
 

» Monica Z: Ett lingonris i ett cocktailglas

Många år tillbaka fick jag, i min familjs ögon, ett underligt infall och lånade Att angöra en brygga och Söderkåkar från biblioteket i stan. Anledningen har jag inget minne av, men kanske var det i samma veva som jag såg Utvandrarna och Nybyggarna - Ulrika var ju trots allt den mest iögonfallande karaktären. Vacker, stark och rolig. Den där svengelskan hon drog till med i film nr.2 gjorde det hemskt svårt att inte kikna av skratt. Kanske fann jag Monica Zs version av Olle Adolphsons "Trubbel" då och så var det liksom klart. Helt solklart. Jag hade väntat på någon som henne. Videon här. Filmerna var lustiga och enkla på gammaldags vis och jag blev än mer förtjust. Monica hade allt, hon var hela paketet i vacker skepnad. Då såg jag bara ytterligheterna, att det låg så mycket tragik bakom den tjusiga fasaden var något jag förstod först senare. Monica var, likt Ulrika, skör men stark. Framförallt stark. Och visst skulle hennes liv kunna bli fascinerande film!
 
 
Fascinerande var ordet. Och alldeles alldeles underbart. Filmen tar stora friheter och leker med årtal och karaktärer, vad som skulle varit en period på ca 15 år är nu inte mer än 1,5. Människor som spelade stor roll i Monicas liv (ex. Hasse&Tage) skymtar förbi som hastigast, mest för att de inte kan uteslutas. Men i slutändan spelar det inte så stor roll då filmen vilar tryggt på fina Edda Magnasons axlar. Vid mer än ett tillfälle fick jag gnugga ögonen, för inte var det väl Monica själv där på skärmen; återuppstånden? Vartenda sångnummer, från O vad en liten gumma kan gno till Trubbel sjungs med bravur av Edda själv; ofta förtrollande likt orginalet, utan att vara en kopia.


Även utan peruken och sminkningen är likheten slående.

Filmskaparna har inte dragit sig för att visa det fula och jobbiga; dottern Eva-Lena som lämnas hos morföräldrarna när karriären lockar mer, det ena misslyckade förhållandet efter det andra, missfallet och alkoholmissbruket. När det är som jobbigast gör det ont i magen och ögonen fylls av tårar, när Eddas Monica bryter ihop fullständigt då känns det äkta, alldeles på rikigt. Likaså när Monicas största kritiker, hennes far (spelad av Kjell Bergqvist), slutligen erkänner att han är stolt över henne. Då blir man varm inombords.

Filmen slutar mitt i livet, på ett lite underligt (men passande) sätt. Man lämnar biosalongen med ett lätt hjärta och ett leende. För hon levde ett händelserikt och häftigt liv, den där Monica Zetterlund. En blond negress från värmlands huldraskogar, ett lingonris som satts i ett cocktailglas som Tage Danielsson så pricksäkert skrev.