» Varför duger jag aldrig...

i mina egna ögon?
 
Näst sista dagen på praktik nr2 idag. Slutsamtal/bedömning. Nervös och med hjärtat i halsgropen stegade jag, min ena handledare och en lärare från utbildningen in i "vilorummet". Men vad hade jag att vara orolig för? Alla jobbiga känslor och aningar jag har haft de senaste nio veckorna visade sig vara obefogade. Onödiga. Nu känner jag mig endast fånig.  
 
Jag har alltid varit min största kritiker. Får jag beröm blinkar jag snabbt bort det och allt som cirkulerar innanför skallbenet är hur mycket jag INTE kan och hur otillräcklig jag känner mig. Detta i sig gör att jag gärna håller mig i bakgrunden, är tyst, och inväntar vad andra tycker och tänker. Feghet. Rädsla för att göra "fel". Ofattbar rädsla. 
 
De säger: "Lita på din kunskap! Vi ser att du KAN! Ta för dig! Mer!", fast inte sådär otrevligt som under praktik nr1. Det är uppmuntrande och lent. Ändå är mitt jakande bara halvhjärtat. Att förändra något som är rotat så djupt är komplicerat. 
 
Jag får höra att det mesta "fungerar utan problem". "Bra på att dokumentera. Vi litar på dig vid läkemedelshantering. Du är noggrann. Omtyckt av både personal och patienter." Godkänd. Glad? JA. Nöjd? Delvis. Ibland. Det finns alltid plats för förbättring. 
 
Jag längtar till dagen jag erövrar både själsäkerhet och självkänsla. Vilken befrielse.



Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
Ladda ner en egen design gratis | Bonusar inom casino, poker och bingo