» Det finns nog miljarder stjärnehopar

Fredag: Jobbar dag med fin elev från termin 1. Typiskt nog var det mest rörigt denna dag och vi fick agera undersköterskor. Min handledare I drog en CVK och jag fick ge vaccin (båda rariteter på avd 53), så lite kul hade vi! Till lägenheten. Äta. Till Halmstad teater. HELEN SJÖHOLM. Hjälp. Vilken show! Älskade Bortom sol och måne och lite rockiga Veronica. Där emellan fanns det ett par underbara svenska låter som jag dumt nog inte kommer ihåg. Och som vi skrattade! Och mannen bredvid mig torkade tårarna. Själv var jag ett enda stort leende kvällen igenom. Han och hans fru har nu sett Helen live 89 gånger. De stod näst först i kön till premiären av Kristina från Duvemåla. 89 GÅNGER?! Mina sex kändes genast löjligt få. 
 
Efter konserten fick jag min skiva signerad och en bild som förevigade detta tafatta (från min sida) möte. Lycka, trots allt. (Efter 9h på sjukhuset är man rätt sliten, ja.)
 
 
Lördag: Förmiddagspromenad. Jobbar kväll. Lite nedstämd. Näst sista dagen med handledare H och det känns som om jag sitter fast. Äldre (och väldigt sjuk) man larmar var femte minut, men ingen duger och alla blir utskällda. Vart går gränsen? Hur mycket kan man acceptera? Mina patienter gör inget väsen av sig. Det beställs pizza till kvällsmaten och vi har himla roligt runt bordet. Helgerna på sjukhuset är mysiga. 
 
Söndag: Jobbar dag. Kan inte äta. Lite ledsen. Börjar långsamt. En av mina damer har inte lust att leva längre och mina ord sinar snabbt. Vad svarar man på frågan Varför kan jag inte bara få dö? Tur att jag inte ska bli psykolog eller kurator. Det kommer in en ny patient från akuten och jag får huvudansvaret. Han är stabil och otroligt trevlig, så jag kör på. MIG, blodprover, nasopharynxodling (H hjälper mig med detta, tackolov), blododling, ny pvk, antibiotika och koppla dropp - SMÄRTFRITT. Inte en miss. För första gången är jag lite stolt över min egen prestation och ler nöjt. Gick det bra? Hojtar H från andra sidan "väggen". Hon har sett och ser lika glad ut som jag känner mig. När det slutligen är dags att gå delar vi fina ord och kramar. På vägen ner till omklädningsrummet faller ett par tårar, det där med att säga hej då är aldrig kul. 
 
Nu: BRON.



Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
Ladda ner en egen design gratis | Bonusar inom casino, poker och bingo