» På ett frostigt gammalt fönster

Till Halmstad Teater och Halmstad Arena kommer en uppsjö med julkonserter i år. Lockande. Hade jag haft obegränsat kapital så hade jag gått på allihop, finns ju inget så mysigt! Förra året var jag velig alldeles för länge och när jag slutligen skulle till att boka fanns det inga bra platser kvar. Besviken. Tänk min lycka när det nu visade sig att en uppdatering av samma konsert kommer i år också! Heja heja!
 

» Varför duger jag aldrig...

i mina egna ögon?
 
Näst sista dagen på praktik nr2 idag. Slutsamtal/bedömning. Nervös och med hjärtat i halsgropen stegade jag, min ena handledare och en lärare från utbildningen in i "vilorummet". Men vad hade jag att vara orolig för? Alla jobbiga känslor och aningar jag har haft de senaste nio veckorna visade sig vara obefogade. Onödiga. Nu känner jag mig endast fånig.  
 
Jag har alltid varit min största kritiker. Får jag beröm blinkar jag snabbt bort det och allt som cirkulerar innanför skallbenet är hur mycket jag INTE kan och hur otillräcklig jag känner mig. Detta i sig gör att jag gärna håller mig i bakgrunden, är tyst, och inväntar vad andra tycker och tänker. Feghet. Rädsla för att göra "fel". Ofattbar rädsla. 
 
De säger: "Lita på din kunskap! Vi ser att du KAN! Ta för dig! Mer!", fast inte sådär otrevligt som under praktik nr1. Det är uppmuntrande och lent. Ändå är mitt jakande bara halvhjärtat. Att förändra något som är rotat så djupt är komplicerat. 
 
Jag får höra att det mesta "fungerar utan problem". "Bra på att dokumentera. Vi litar på dig vid läkemedelshantering. Du är noggrann. Omtyckt av både personal och patienter." Godkänd. Glad? JA. Nöjd? Delvis. Ibland. Det finns alltid plats för förbättring. 
 
Jag längtar till dagen jag erövrar både själsäkerhet och självkänsla. Vilken befrielse.

» Det finns nog miljarder stjärnehopar

Fredag: Jobbar dag med fin elev från termin 1. Typiskt nog var det mest rörigt denna dag och vi fick agera undersköterskor. Min handledare I drog en CVK och jag fick ge vaccin (båda rariteter på avd 53), så lite kul hade vi! Till lägenheten. Äta. Till Halmstad teater. HELEN SJÖHOLM. Hjälp. Vilken show! Älskade Bortom sol och måne och lite rockiga Veronica. Där emellan fanns det ett par underbara svenska låter som jag dumt nog inte kommer ihåg. Och som vi skrattade! Och mannen bredvid mig torkade tårarna. Själv var jag ett enda stort leende kvällen igenom. Han och hans fru har nu sett Helen live 89 gånger. De stod näst först i kön till premiären av Kristina från Duvemåla. 89 GÅNGER?! Mina sex kändes genast löjligt få. 
 
Efter konserten fick jag min skiva signerad och en bild som förevigade detta tafatta (från min sida) möte. Lycka, trots allt. (Efter 9h på sjukhuset är man rätt sliten, ja.)
 
 
Lördag: Förmiddagspromenad. Jobbar kväll. Lite nedstämd. Näst sista dagen med handledare H och det känns som om jag sitter fast. Äldre (och väldigt sjuk) man larmar var femte minut, men ingen duger och alla blir utskällda. Vart går gränsen? Hur mycket kan man acceptera? Mina patienter gör inget väsen av sig. Det beställs pizza till kvällsmaten och vi har himla roligt runt bordet. Helgerna på sjukhuset är mysiga. 
 
Söndag: Jobbar dag. Kan inte äta. Lite ledsen. Börjar långsamt. En av mina damer har inte lust att leva längre och mina ord sinar snabbt. Vad svarar man på frågan Varför kan jag inte bara få dö? Tur att jag inte ska bli psykolog eller kurator. Det kommer in en ny patient från akuten och jag får huvudansvaret. Han är stabil och otroligt trevlig, så jag kör på. MIG, blodprover, nasopharynxodling (H hjälper mig med detta, tackolov), blododling, ny pvk, antibiotika och koppla dropp - SMÄRTFRITT. Inte en miss. För första gången är jag lite stolt över min egen prestation och ler nöjt. Gick det bra? Hojtar H från andra sidan "väggen". Hon har sett och ser lika glad ut som jag känner mig. När det slutligen är dags att gå delar vi fina ord och kramar. På vägen ner till omklädningsrummet faller ett par tårar, det där med att säga hej då är aldrig kul. 
 
Nu: BRON.

» Inte allt sjunger på sista versen

Idag är himlen grå och marken blöt. Trädgården brun/gul och det mesta visset. Men mitt i allt det tråkiga växer dessa blommor, höga och vackert lila. Nu väntar jag bara på att få jobba mina sex sista pass på sjukhuset, behöver en paus från omänskligt tidiga morgnar och den där jobbiga lukten som signalerar lidande och ångest. Sjukhuslukten. Men först ska jag ha elev. ELEV. Jag - förvirrad och osäker och helt slut i huvudet. Hjälp!

 
 
 

» Højerup, Danmark

5 oktober 2013. Højerups gamla kyrka (andra bilden) byggdes år 1250. 1928 rasade hälften av byggnaden ner i vattnet då kusten år för år dragits innåt landet för att lämna plats åt än mer vatten. Naturen är bra mäktig.

 

» För det finns ingen alls just som Helen...

I Malmö i eftermiddags sjöng väldens bästa Helen. Konserthuset var fullsatt med... wait for it... pensionärer! Jag och E var inte alls förvånade, men det är alltid lika kul. Spårvägens Musikkår spelade alldeles underbart tjusigt och Helen var inget annat än magisk. Som alltid. Jag hade aldrig hört henne sjunga Gabriellas sång live och den visade sig vara något alldeles speciellt med en stor orkester. Då blinkade jag bort tårarna. Det har trillat alldeles för många denna helg.

Som avslut spelade de Vår sista dans och dirigenten och Helen tog en svängom. Mot upplösningen la hon sig ner på golvet och var sådär härligt teatralisk. Hon vet precis när det passar. På fredag ses vi igen! 

 

» Kärleksbrist, trasighet och fransar

Följande framträdande var allt för bra för att inte finnas på youtube, så upp åkte det. Finaste Edda sjunger Trubbel av Olle Adolphson på ett makalöst rörande sätt. 
 
Jag går omkring i mitt Pompeji ibland ruiner,
jag traskar runt i resterna utav vårt liv.
Men du ska aldrig ge mig pikar om sekiner,
och aldrig ska du bli en annans tidsfördriv.
 
 
 

» Press på praktik

Jag hade börjat skriva ett inlägg med rubriken "livet på sjukhuset", men på grund av händelser under gårdagen och vad som väntar under morgondagen känns det på något sätt omöjligt. Jag vet inte längre vad jag känner/tycker/vet. Ingenting alls, kanske. Min ena handledare (ung, jobbat lite mer än ett år) försäkrar mig ofta om att "det här kommer gå bra, det fixar du" och när självförtroendet åkt i botten lägger hon handen på min axel och säger "oroa dig inte, vi har alla varit nybörjare, det kommer". Lugn, vänlig och förstående. Hon har precis de egenskaper jag önskar att mina T2 handledare besatt, kanske hade jag då inte varit lika rädd inför denna praktik. Handledare nr 2 är mer intensiv, men bra på att lära ut och alltid rakt på sak. Det behövs lite av varje, så jag är nöjd. Förutom med mig själv, förstås.** Jag har så otroligt långt kvar och tiden känns knapp. Målsättningen vet jag inte ens om jag vågar kika på igen, den känns omöjlig att uppfylla. Men, jag trivs. Att handskas med läkemedel är intressant och att känna att man gör något som underlättar för en annan känns fint. Synd att man inte kan koppla bort resten.
 
**(Med mycket få undantag; som i går eftermiddag när jag ensam höll i ett ankomstsamtal + lyckades fylla sex rör på ett nålstick, rekord för min del!)