» Så då gick det kanske lite sämre?

De senaste sju veckorna har söndag varit den dag jag längtat till. Tänka sig att en tv-serie (+ mysfaktorn det blir när vi tänder kaminen och hoppar ner i vår gigantiska soffa) kan förgylla en annars ganska trist dag. Jag såg aldrig säsong 1 när den visades på tv (kan inte ens komma ihåg att jag hört talas om den), men när mor min bänkade sig för avsnitt 1 i Bron 2 och jag behövde något att skingra tankarna från praktiken kändes det helt rätt. Sedan dess har det mesta varit Saga Norén och fina Sofia Helin. 
 
Jag känner igen en hel del av Sagas karakteristiska egenskaper i min f.d. värdpojke C (då 10 år), han har likt Saga Aspergers syndrom. Allra tydligast blir det när någon skämtar eller använder ett ironiskt tonfall och personen med AS missförstår. Rent socialt blir detta ofta ett stort problem. Saga spenderar all tid på jobbet. C hade (har inte träffat honom på länge) få vänner. C var dock otroligt kärleksfull mot dem han litade på; jag fick många kramar och fina ord. Saga är "en känslokall robot" och totalt oslipad (en person med AS kan LÄRA sig vad som är socialt okej). Jag tänker mig att det beror på hennes uppväxt med psyksjuka föräldrar och en syster som tog sitt eget liv; att hon byggt en mur omkring sig? Kanske. Håller tummarna för att Martin på något sätt ska kunna bryta igenom. Konfrontera. Få henne att berätta allt.
 
Samtalet med Jakobs mamma (svärmodern) var extra jobbigt att kolla på. När hon frågande säger "Vad då förälskad? Jag är ju hans flickvän." blev jag mest bara ledsen. Stackars Jakob (fast han måste ju vara dum, "du är redan bra på relationer" sa han till henne för ett par avsnitt sedan... suck!). Stackars Saga. Skynda Martin!
 
 



Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
Ladda ner en egen design gratis | Bonusar inom casino, poker och bingo