» Höst och partaj

Utanför mitt fönster har hösten tagit ett starkt grepp om träd och himmel, vi går mot kallare dagar. Hur man faktiskt kan tycka om denna deprimerande årstid är bortom mitt förstånd, jag fryser bara jag blickar ut. Tjocka jackor, halsdukar, mössor och vantar är för mig belastningar och för det mesta endast jobbigt att bära, och bära med sig. Mysa inomhus kan man, i mitt tycke, göra när som helst under året och därmed är kylan bara ett nödvändigt ont.

I ren protest vägrar jag att sätta så mycket som en tå utanför dörren idag och ska istället tända ljus, hoppa i joggingbyxorna och strötitta på min absoluta favorit julfilm "Smoky Mountain Christmas". Från 1986 och med en underbart fin Dolly Parton i huvudrollen. Det var på den tiden då hon fortfarande var vacker, fyllig och med ett leende som kunde smälta isberg. 23 år senare är perukerna inte lika stora och begreppet "getingmidja" har fått en ny innebörd, hon har fortfarande ett skratt som klingar likt en fnissig 9-årings och ett hjärta av storlek XXL. Ett citat av Dolly fick verka som skärmgravyr på min nyligen beställda studentmössa.

Igår drack vi cider och dansade i timmar på Måtensons premiär av nattklubben UNDERBAR. Vi hade himla roligt men var nöjda vid 02.00 snåret, då hade mina 11 cm klackar gjort otroligt ont i många danser. När de drog igång "9 to 5" och "Stay the night" på högsta volym var jag såld och plötsligt var det värt varenda krona inträdet kostade. Känns bra att ha fyllt 18! ;>

På torsdag lyfter flyget till London!


» Min "lilla svarta" är här!

Så var den äntligen här, min nya dator. Min. Bara min. Klingar fint det där! 10.1 tum (netbook, ja!), 160 GB och 6h batteritid. Den väger ingenting och låter ingenting. Inbyggd kamera, mikrofon och bra högtalare. Stort tangentbord. Slipper internetsladdar, det trådlösa fungerar i hela huset. Gissa om jag gått och blivit förälskad? Himlastormande! Min "lilla svarta" kommer vara berest innan jag släpper den ifrån mig - snart London och sedan Berlin. Efter det väntar Stockholm och stora USA. Jag tror på en fin tid tillsammans de kommande åren, min nya dator och jag.

Har snart färdigställt AuPair ansökningshandlingarna, många papper att fylla i. Tillsammans med Jenny punktar jag upp vad vi vill se/uppleva under helger och den sista månaden under året i USA. Hela mitt väsen skriker: TA MIG TILL STUDENTEN! Jag är skoltrött. Redan.

Ännu ett brev från en viss Broadway stjärna - Allison Janney! - har anlänt med posten. "I killed the boss. You don't think they're gonna fire me for a thing like that?!" Jag är glad! *Stort leende*


» Långa dagar utan 3A

Den veckolånga praktiken på pappersbruket Stora Ensos laboratorium har tagit sin början och jag trivs fint. Personalen, och speciellt mina handledare Anna & Katarina, är trevligare och mer villiga att lära ut än vad jag kunnat drömma om. För en gång skull känns det inte som om jag är i vägen. Vad jag får göra är svårt att förklara, jag vet knappt själv (!), men det hela går ut på att undersöka papperskvalité, imorgon handlar det om pappersmassa och torsdag/fredag om vatten. Jag börjar 07.00 och slutar 16.00, både innan och efter blir det en halvtimma i bil - att vara hemma sent är väl den enda nackdelen. Samt det faktum att jag fortfarande har läxor att göra, förstås.

För någon timma sedan ringde en himla trevlig tjej vid namn Marie från Culture Care Au Pair. Jag och Jenny hade tänkt oss ett möte i mitten av oktober, detta ändrades nu till imorgon 18.00. Pang på bara! Inte mig emot, kan knappt vänta på att få komma iväg, lika bra att ha den där intervjun gjord. Hon erbjöd mig till och med skjuts hem efteråt - gärna! Om allt går vägen befinner jag mig alltså i USA om ett år, hoppas hoppas hoppas!

 
Gissa om jag längtar tillbaka? Sådär varje dag, kanske.

För att spä på lyckan lite anlände idag ett kuvert från New York innehållande två bilder från en viss Megan Hilty (Glinda i "Wicked" & Doralee i "9 to 5" på Broadway)! *tjuter glatt* Tjusigt värre! ♥ Antar att hon är deppig nu när "9 to 5" har spelat för sista gången...

...det är ju i alla fall jag.


» "AH!! Det brinner!!" ... Höjden av klantighet?

I väntan på London (den 1-6 oktober är bokat!) med P och S föreslog Jenny en discokväll med filmtema, för bara henne och mig. Sagt och gjort drog vi på oss rosa leggings, korta shorts och t-shirts med tryck i bästa ALCAZAR anda, sminkade oss och tryckte i tidigare nämnt bands senaste skiva i CD-spelaren och drog upp volymen till den milda grad att fönsterrutorna skallrade. Nästan!


Jenny & jag. Min tischa är t.o.m identisk med Linas! Wow! (Köpte den p.g.a just det, men det behöver vi ju inte säga! Min nördstämpel är redan tillräckligt stor! Haha!)

Så långt, så bra.

Det var när vi bestämde oss för att vi var otroligt chips-sugna (och vi inte hade några hemma) som allt började gå fel. Jag sa: "Jag har friterat munkar tidigare, chips kan ju inte vara mycket svårare!" Så vi hällde olja i en kastrull, lade i en termometer och började skiva potatis. 180 grader läste vi på en känd recept-sida att oljan skulle vara då potatisen skulle i, "herrejesses, vad varmt" tänkte vi men väntade godmodigt medan vi torkade potatisen. Det hann säkert bli 150 grader innan det började ryka, mycket. "Hur ska vi se när vi ska plocka upp potatisen?" skämtade jag och skrattade "tänk om det börjar brinna?"

30 sekunder senare... "AH!! DET BRINNER!! SLÄNG PÅ LOCKET JESSICA!!" Lite chockad och rädd fick jag till slut locket över lågorna och kaoset var slut - skulle man kunna tro! Jenny började hosta och jag kunde inte sluta skratta. Hela övervåningen luktade rök. Inte "oj, jag råkade bränna köttbullarna bränt", snarare brandrök. Farlig rök. Vi slängde upp dörren mot gatan och dörren mot trädgården, öppnade fönster och sprang efter hårsprayen (som tar död på all äcklig lukt). En timma senare var här svinkallt, men det gick att andas.

Bara för att kolla vad vi gjort fel slog vi upp fritering i en kokbok. Det var med ilska vi fastslog att vi endast stått och väntat på elden, vi stod och tittade på medan oljan blev varmare och varmare. Några 180 grader hann det aldrig bli! 155, kanske. "Börjar oljan ryka är den för varm", stod det. Vi skrattade åt vårt misslyckande och pustade ut när ingen verkade märka vad som hänt lite senare på kvällen.

På det hela råkade Jenny skära sig i fingret och jag tappade en liten kruka i trappan, glas hamnade överrallt. Det blev dammsugning och torkning. "Det här är inte vår dag, helt enkelt", konstaterade vi, satte oss i soffan och stoppade "9 to 5", "Chess in Concert" och "Rent" i DVDn. Film är ett säkert kort vi gillar att dra. Hem kom pappa med två påsar chips och undrade: "fryser ni inte?" Ytterdörren stod nämligen på vid glänt...