» Better get to livin'


Dessa tre brev börjar i morgon sin långa resa över havet där deras syfte först och främst blir att glädja tre underbara männsikor. Om jag ändå kunde få följa med... Förhoppningsvis (och troligtvis) är jag snart flera signerade foton rikare. Att få ett tjockt brev på posten med massa färgglada, glättiga bilder piggar upp vilken grå skoldag som helst. I sådana stunder är jag glad att jag lagt ut de där 25 kronorna.

Skolan, och den tråkiga vardag som den för med sig, är inget jag gärna pratar om. Den finns där, i mitt tycke räcker det gott. Vem bryr sig om när jag kommer hem på dagarna? Vad vi fick till lunch? Vad jag tyckte om den? Vad jag har för läxor? Och hur mycket jag avskyr dem? Tråkig utfyllnad, kallar jag det. Inget jag är intresserad av. Därav udda uppdatering från min sida.

I väntan på nästa äventyr (min 18-års dag i september, London i oktober eller november, samt "Champions of Rock" konserten den 10 oktober) tittar jag frenestiskt på mina gamla musikal-bootlegs och lyssnar sönder varenda Dolly Parton låt jag kommer över (en himla massa med Spotify). Dagarna lunkar på.

Har du inget annat för dig, lyssna och titta gärna på videon nedan. Den är nämligen helt underbart fin och klarar snabbt upp alla frågetecken du någonsin kan ha haft.


» Du och jag för evigt, NEW YORK!

Nedan följer min, och min vän Sandras, resa till New York i bilder och kortfattad text. Till tonerna av världens bästa Dolly Parton ska jag försöka delge er mina upplevelser på Manhattan. The Big Apple. Hela världens huvudstad.


Efter många timmars väntan på tåg, flyg och buss befann vi oss slutligen på ett soligt och varmt Manhattan. Här var shorts det enda möjliga. På bilden befinner jag mig i Central Park. Dess södra del låg nära vårt Hostel.

Andra dagen vågade vi oss fram till en neonväst-prydd polis och bad om ett gemensamt foto. Han var genast med på noterna och knäppte snabbt ett fin foto på oss och Times Square/Duffy Square.


Musikaler, musikaler och mer musikaler. Jag älskar Broadway! De gula Taxibilarna är givetvis fräna och tillhör Manhattan, men de för en himla massa liv. Tjut hit och tut dit. Trafiken är hemsk under eftermiddagen.



Jag bland invandrarna som äntrade New York/Battery Park under tidigt 1900-tal. Ellis Island, som vi egentligen hade planerat in, fick vänta till nästa besök i staden.


Under gratisturen med Staten Island färjan fick vi se New York skyline dagtid.


Frihetsgudinnan är en självklar sevärdhet för förstgångsbesökare likt oss.

Sandra är så där söt som hon alltid är, på detta foto i Bryant Park. Vi väntar på att dagens utomhusbio ska börja. Det bjöds på en gammal western med Yul Brynner och vi tröttnade snabbt i värmen när vindruvorna och juicen tog slut...



... så det blev inomhusbio.


Meryl fanatiker som jag är, och har varit i flera år, blev det filmen ovan. Jättefin historia. Bjöd på många skratt. Publiken var inte stel och tråkig som här i Halmstad, i USA skrattar människor högt, applåderar, tjoar och hejar på karaktärerna. Något godispåse-prassel fanns inte.


På promenad i Central Park iklädd nyköpta "New York City" shorts och Tokio Hotel designad (inget fan!) tischa.

Musikalen "9 to 5" hade vi sedan länge planerat att se (sedan tidigt förra året hade jag velat se den, faktiskt). 130 USD senare hade vi sett den två gånger. Skrattat, tjoat och applåderat. Inte sedan "Mamma Mia!" (på svenska) hade vi sett en så bra musikal. Fantastisk musik, massor av rekvisita och kulisser, roliga skämt, bra storyline och, såklart, fantastiska skådespelarprestationer. (Musikalen är baserad på filmen med samma namn från 1979 med Dolly Parton, Jane Fonda och Lily Tomlin - en klassiker!)


Efter showen(erna) var det endast Stage Door som gällde. Lyckliga likt få (är så nervös på dessa bilder att jag inte ens kunde frambringa ett riktigt leende...) fick vi träffa Stephanie J. Block (ovan) två gånger. Jag var i sjunde himlen. Just henne har jag velat se live sedan -07. Hon är fantastisk och underbart fin på alla sätt och vis. Med sin röst borde hon vara världskänd!


Att Megan Hilty (ovan) spelade Dolly Partons roll kanske inte är så svårt att gissa? Hon är egentligen kortare än mig (som endast når 161 cm i strumplästen), smal midja, blont hår och... ja, ni ser ju själva! ("Are these real?" "They're as real as the hair on my head!" *Höhö*) Att hon var lugn och tog god tid på sig med autograferna gjorde mig mer självsäker och jag lyckades kläcka ur mig några fler ord än "Could we take a picture aswell?". Hon tackade hjärtligt. Hade man fått röra dem (en regel vid SD - No touching!) hade jag velat ge henne en kram bara för att hon är den hon är. Tre gånger hann vi "träffas"!


Utsikten från nästan 400 meter höga Empire State Building. Vackrare kan inget bli.


Allt roligt har ett slut. För första gången någonsin ville jag inte åka hem efter att ha vistats långt hemifrån. Tårarna var nära när vi befann oss i bussen till flygplatsen och såg skyskraporna försvinna mot horisonten. Det här måste ha varit kärlek. Av den äkta varan. Att vi denna gång fick sitta mitt i planet, drabbades av turbulens och bjöds på den äckligaste mackan jag någonsin ätit muntrade inte direkt upp situationen. Väl hemma tedde sig Oskarström och Halmstad otroligt litet och hemskt tråkigt.

Det var nog en blandning av det mesta som sköt en pil rakt genom mitt hjärta. Amerikanarna, utbudet, byggnaderna, vädret (30-40 grader alla dagar) och Broadway generellt... Tidigare var jag 100% säker på att min plats var i Stockholm, Sverige känns tryggt och det är i huvudstaden allt händer. Inte längre.

Du och jag förevigt, New York.


» Att sova är överskattat...

Och därför något jag för tillfället väljer att hoppa över. Jag har roligare saker för mig! Kom hem från New York igår (berättar mer om det i ett senare inlägg) och somnade först vid halv fem på morgonen. Upp igen, Sandra kom på besök och vi hamnade framför soffan med "9 to 5" och Dolly Parton. Kärlek! Alla bilder är nedbrända på skiva (ca 750 st blev det!) och jag är på väg igen. Kosan styr mot Jenny ikväll och mot Göteborg imorgon. Med Emma och Sabina ska vi se RixFm festival.

Sova kan man göra i graven. Evig vila, heter det inte det?

» NEW FREAKIN' YORK, BABY!

Klockan 19.00 idag, onsdag, avgår tåget från Halmstad Central. Klockan 23.30 ankommer vi till fina Stockholm. Arlanda Express tar oss därefter till flygplatsen och de sex timmars väntan som det olyckligtvis blir för en Halmstadsbo innan flyget lyfter. En lång resa senare med Malaysian Airlines befinner vi oss i städernas huvudstäder - New York.

Jag, tillsammans med bästa kompis Sandra, ska klara detta ensamma. Hela resan, och de sju dagar vi ska spendera i NY, är det endast hon och jag. Gissa om vi har längtat? Sedan åk 7, faktiskt! Visst känns det hela lite pirrigt och visst känns det som om jag glömmer något, men mest är jag lugn. Vi har ett ställe att bo på, vi är inte flygrädda, pratar bra engelska - och så har vi ju varandra!

Det blir shopping, sightseeing och musikal, troligtvis med en stor karta i hand. Natten mellan den 14:de och 15:de ankommer vi åter till Halmstad. Jetlag eller inte bär det av till Göteborg den 16:de med tre fina människor, RixFm Festival bjuder på dem jag inte tänker missa för allt i världen - Alcazar.

Måste fixa det sista. Ta vara på det lilla av sommarlovet som finns kvar!
Tjohej!


Jag & Sandra väntar innan musikalen "Avenue Q". Hjälp vad rolig den var! *asgarv* 

» Festival med vind i seglen, och Alcazar!

Torsdagen den 30 juli var det åter dags för den årliga Marinfestivalen utmed Nissans kant i sommarstaden Halmstad. "Priviligerad" Halmstadbo som jag är befann jag mig på plats med bäste kompis Jenny två av fyra dagar. Vädergudarna välsignade oss med uppehåll och måttligt med sol. En otrolig mängd människor trängdes kring stora skepp, korvstånd, under öltält och framför scenen - som för oss bjöd på Alcazar och Melody Club.

Lördagen den 31 juli


Skeppen stod uppradade längs kajen när vi anlände runt halv nio.


Längst fram i mitten var vårt mål. Där hamnade vi. Jag i hatt och "fan-tröjan".


Kl. 22.45 klev de på scenen, världens snyggaste trio.




De bytte till Harlem-kläderna och blev svåra att fota. Så mycket härligt dans!


Förutom för Emma som hade sin systemkamera med sig!


Underbart bra var det alltihop.


Showen tog slut efter en "den-här-kan-vi-nu-sjunger-vi-allt-vi-orkar" insats av publiken i melodifestivaldängan "Stay the night" som fortfarande är lika bra! Musikerna lämnade scenen och folket började driva iväg, vi började fundera på vilken sida vi skulle ställa oss och vänta. Vips så var Tess ute igen och klargjorde att det var till vänster vi skulle bege oss, de skulle snart komma ut. Trycket ditåt blev så starkt att jag näst intill trillade omkull och vi hamnade bland de sista i kön.

Köpte en poster när vi väl var framme, som jag tillsammans med skivan fick signerad. Av ren nervositet gick jag i min egen lilla värld och glömde snabbt av tröjan jag faktiskt hade på mig, dagen till ära. Lina fick syn på den och gjorde mig påminnd. Fick en himla massa beröm! Jag tackade och Jenny knäppte ett foto. Vi cyklade hemåt vid 01.00 tiden och satt sedan en timma med tårar i ögonen av allt skratt bilderna vi tagit frambringade. Kappt en 1/10 var av den smickrande sorten! För deras eget bästa hoppades vi att de fick sova ut ordentligt morgonen därpå, om något så var de trötta efter två spelningar och en massa fläng.


Om du bara visste vad jag gjort med detta foto. Jag var himla besviken på orginalet, när jag äntligen fick chansen så blev beviset inte alls bra. Snopet om något. Titta inte för noga på det, så ska nog allt vara finemang. Jag gillar Photoshop!

Tillsammans med BAO-spelningen i Helsingborg i juni var denna dag den bästa under sommarlovet 09. Än så länge.

Finare människor får man leta länge efter.